söndag, november 28, 2010

Tysta suckarnas dal

Varje gång jag kommer tillbaka till Jämmerdalen drabbas jag av känslan att jag är på helt fel plats. Som om det rör sig om en förvisning. Ett liv i exil från födseln. Denna upplevelse delar jag med många. Men man orkar ju inte känna efter. Att inte känna efter är det som kallas jämnmod. Vilket befinner sig i ett gränsland mellan sorg och cynism. Det svenska tillståndet är ett gränsland.

Satt fast i en fullpackad shuttlebus på Charles de Gaulle. Vi blev stående mitt på landningsbanan medan luften sinade och rutorna immade igen. Ingenting verkade hända. Ändå ville jag fördröja denna väntan innan vi skulle ta plats på planet hem. Kan det röra sig om en fobi? Eller är jag en sorts geografisk transsexuell? Inte född i fel kropp men i fel land? Hur jag än bläddrar kan jag inte finna diagnosen. Och heller inga råd från Folkhälsoinstitutet.

I huset där jag bor hejar man inte på varandra. När jag hejar får jag ibland inget svar. Bara en skrämmande tom och grund blick. Det är en kuslig känsla att inte få svar när man hejar. Samma sak äger rum i tvättstugan. Jag är skraj för det ögonblick när jämnmodet tar över och jag slutar heja och blir som dom. Bör jag flytta innan dess eller överdriver jag bara? Bör jag kanske gå en kurs istället. Lära mig att integreras? Sverigedemokraterna kanske har nåt tips.

fredag, oktober 22, 2010

Två bra saker

En under bar sak hände igår: Till favvobokhandeln jag gick, med bestämda steg, över den kusliga Medborgarplatsen, Stockholms motsvarighet till Röda torget, för att köpa och handla in den roman som jag vet kommer att fylla mej och inspirera mej under säkert hela långa vintern: 2666 av Roberto Bolaño. Jag höll i den tunga tjocka boken som i en flytdyna i simskolan. Gick ned i tunnelbanan. Som en sköld mot den sorgliga åsynen av alla trötta människor inmurade i pissgrått kakel höll jag den otroliga produkten. Jag undrar hur man gör om man inte kan läsa. Vart fan tar man vägen med blicken.

En underbar sak hände i morse. Jag vaknade kl 0600. Tittade på mobilens display och såg att jag fått två sms. Båda handlade om lilla Inga, min nya brorsdotter. En bild också på en sovande bebis som tryckte sin gapande mun mot mammans hud. Lilla Inga. Hon föddes medan jag sov. Och när jag drog ifrån gardinerna såg jag första snön täcka marken. Medan kaffet tillverkades tittade jag ut genom fönstret och kände att världen var annorlunda. Jag borde inte förminska såna saker. De har verkligen betydelse. Kanske all. Men jag vågar inte tro det. Hela dagen har jag i alla fall hållit mej varm av tanken på lilla Inga.

Osökt kom jag att tänka på något så skrämmande som foglossning. Fast av mer själslig karaktär. Mina mardrömmar låter sig alltmer beblandas med min idé om verkligheten. Saker har lossnat ur sina fogar och förenats på nya oroande sätt. När jag vaknar undrar jag vad som är sant och vad som inte är sant.

Man är ofta försjunken i tankar. Det handlar om outhärdligt banala saker som: Hur gör man kalops? Men idag var jag faktiskt försjunken i tankar på två svårfångade begrepp: transcendens och dissociation. Hur förhåller de sej till varann? Borde jag bli orolig över mina återkommande transcendenser? Är de en flykt från verkligheten? Jag kan inte få svar på det förrän jag fått klar för mig vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag kan knappast lita på dagstidningarna. Man dissocierar inför det outhärdliga eller övermäktiga. Men transcendens tycks mej mindre reaktivt, en klarhet som sköljer genom hjärnan. Det finns ju ingenting som säger att verkligheten är trovärdig.

Ritualerna, de tjänar en hårt hållen illusion om närvaro. Mitt i deras utförande kan ett mellanrum av inspiration uppstå. Jag läser alltid dagstidningen på samma sätt, börjar med huvuddelen, ledarsidan och alla dramatiska händelser och minst ett par krönikor. Sen tittar jag på vädersidan. Men mitt i alltihop pågår en transcendens. Jag är någon annanstans, kognitioner, emotioner, minnen, samtalsfragment i en salig röra.



What are days for?
To wake us up, to put between the endless nights. (Laurie Anderson)

lördag, september 25, 2010

Å ena sidan

Springer ikapp med mörkret som liksom sipprar upp ur marken. Flåsar, men stannar ibland och håller andan för att höra tystnaden mellan träden. När man tittar upp mot himlen och sträcker ut armarna bildar kroppen ett kors. Det kan uttrycka en känsla av frihet och välbehag. Men samma pose kan uttrycka förtvivlan, övergiven av gud. Sol eller död. Luften som fyller lungorna kan ge upphov till en skön utandning eller ett desperat rop. Korset kanske uttrycker all stark affekt. Och inget svar får man. Gud är en mulen platt himmel, eller i bästa fall en bländande skiva av ljus. Inget svar får du, om du inte har en särdeles suggestionsförmåga, vilket jag antar att religiösa har.

Sjön som ser så djup ut i halvmörkret väcker lusten att krossa ytan med kroppen. Ta några simtag och andas. Men sista doppet var för en månad sedan i Ulvsjön från den östra klippan.

Den obehagligt strömlinjeformade nassen Åkesson har kommit in i Riksdagen. Alla förfasar sej, jag med. Men inte de som röstade på honom. De bor, antar jag, i en annan del av Köping. Vad gör de hela dagarna? De sitter kanske och hatar och är rädda. Men nu har de fått göra sin röst hörd.

Vem var det som sa till oss att vi var världens bästa folk och att det var synd om alla andra människor som inte var lika bra? Det gjöt i alla fall grunden till idén om vårt hotade privilegium. Rasismen finns inte bara inom SD. Den finns inom var och en av oss. Den tar sig bland annat uttryck i vår fascinerande brist på nyfikenhet inför den andre. Bristande nyfikenhet, tycka synd om, uteslutning; olika vägar föraktet kan ta.

Aggressiva utfall mot SD blir ett symboliskt avståndstagande från den egna inre rasismen. Det brukar kallas för projektion. Det finns något gott i det. Att vi vill göra oss av med föraktet. Men det finns nånting låst i det också. Skam och andra mänskliga derivat.

Vi har inget mångkulturellt samhälle. Vi har ett extremt homogent, segregerat och kollektivt samhälle. Vi får alla att känna sig annorlunda. Måste vara kusligt att ingen frågar. Ödsligt med alla bortvända blickar.

För att känna sig normal måste man gå med i en förening. Mot rasism till exempel. Men ingen förening skulle acceptera min medlemsansökan. De skulle se på mej att jag inte är någon föreningsmänniska. De skulle misstänka att jag är där för att underminera den kollektiva känslan. Vilket de skulle ha rätt i. Samtidigt som jag inget hellre vill än att känna samhörighet. Ambivalens, som vanligt. Det underbara både-och.

onsdag, augusti 18, 2010

Könet är ingen konstruktion

DN skrev att Alice Munro aldrig kommer att få Nobelpriset eftersom hon inte är tillräckligt grandios. Det var i alla fall andemeningen. Det fåtal kvinnor som får Nobelpriset i litteratur får det för lång och trogen tjänst, en ersättning för det grandiosa. Om en kvinna ska få Nobelpriset redan i medelåldern bör hon ha mäklat fred i mellanöstern eller botat aids. Det räcker liksom inte med böckerna, litteraturen. Tror jag. Dessutom sysslar Munro med något så omanligt som förvirring. Inga stora ord, inga riktningar, inga budskap. Bara människor som försöker fatta vad de håller på med medan de lever. I en av novellerna i Äpplen eller apelsiner frågar sig huvudpersonen hur det skulle vara om man levde sitt liv som om man ska dö. Hon svarar själv att det skulle vara annorlunda. Men hon törs inte säga det på allvar. Hon säger ordet lite ironiskt skämtsamt. Kanske för att gömma sig.

Om Alice Munro var konstnär på 1600-talet skulle hon nog vara Vermeer van Delft. Det exakta, nästan fotografiska. Den tunna färgen. Och samtidigt detaljen, nästan vilken som helst, som man bara kan titta på och tänka: det där är konsten, det där är livet. Så där är det. Det är en enorm lättnad när någon sätter ord på det, eller hur.

Och Lokko skrev att det kanske blir Kate Bush som kan anses ha format pophistorien snarare än David Bowie. Det stämmer naturligtvis. Vem orkar lyssna på Bowie eller de glamepigoner som följde efter. I vågsvallet ser alla blöta stenar vackra ut men när man plockat dem och burit hem dem och lagt dem på verandaräcket ser de bara för trista ut. Kate Bush musik är oupphörligen fascinerande. Från The Dreaming, när hon bestämde sig för att använda sitt geni på allvar, till Aerial. Hon passar inte in i den manliga bilden av pop/rock. Det ska vara ett band, helst unga vita heterosexuella medelklasskillar. Det handlar förstås om identifikation. Om jag var ett sånt band skulle jag gå och gömma mej. Eller leta rätt på en svart kvinna, en dragqueen, en vaktmästare. Vad som helst som kunde spräcka den där svettiga spegelbilden.

När jag cyklar till och från jobbet passerar jag både galgbacken och kolerakyrkogården. Det ger en klangbotten som det heter. Åt vår jordiska upptagenhet med futtigheter. Massgravar av fattiga bortglömda stockholmare, the small people, fast inte så små som vi är nu för tiden. Men kanske mindre upptagna med sina jagprojekt.

Men jag har läst att 90-talisterna månar mer om familjen, naturen och tryggheten än tidigare generationer. Det låter som en backlash. Kanske Wetterstrand och Hägglund kan hitta ett sätt att gemensamt surfa på det. Men jag vet inte om det stämmer. De är nog bara trötta. Varje ny generation föds med nån sorts immunitet mot tidigare generationers skitsnack. Myterna ljuger nästan alltid. Jag ser fram emot nästa generation. Som reser sig ur askan av de utbrända idealen och tillåter sig att våga vara förvirrade.

söndag, augusti 08, 2010

Vi som steg av i Bagarmossen

Vi steg av i Bagarmossen. Efter resan från stan var det bara vi kvar. De som skulle ända till Skarpnäck var lätt räknade. Tre. Vi som steg av i Bagarmossen hade ett osynligt band mellan oss. Vilket kanske förstrött noterades av de två väktare som stod på perrongen. De stod och tittade på det ankommande tåget, på dörrarna när de öppnades och på oss som steg av. Den där andlösa stunden när tåget helt har stannat och dörrarna ännu inte har öppnats. Och sedan när dörrarna öppnas och vi som stiger av i Bagarmossen steg av. Det var något som förenade oss men ingen av oss låtsades om det. Vi var tilltufsade av det blöta vädret och flera av oss hade lite svårt att gå. Jag vet inte varför. En hade till och med rullstol. Jag hade ont i en punkt på vänster sida av vänster trampdyna. Det var antagligen få av oss som helt och hållet befann sig i ett tillstånd av förnöjsamhet.

Vi sällade oss i kön till rulltrappan. Bakom oss hade vi redan och oberört lämnat de tre personer i sista vagnen som valde att fortsätta resan. Under vägen upp med rulltrappan skingrades långsamt den gemenskap som uppstått i det faktum att vi rest tillsammans med exakt samma tåg och klivit av på exakt samma station samtidigt. Samtidigt som vi rörde oss på ett likartat sätt, beslutsamt men samtidigt tveksamt. Vi steg upp på rulltrappan som om vi inte var säkra på att vi fattat rätt beslut när vi valde att stiga av i Bagarmossen. Eller ens valde att stiga på tåget som visade sig färdas dit. Eller ens hade något val. Först lättnaden i att tåget äntligen ankommer Bagarmossen. Sedan lättnaden i att dörrarna äntligen öppnas. Sedan vidtog möjligen andra tillstånd, mer dova och flyktiga. Tveksamheten inför rulltrappans uppfordrande enkelriktning. Den obönhörligt annalkande separationen från samhörigheten vi var tvungna att bortse ifrån och kanske inte ens önskade.

Tunnelbanestationens två utgångar begränsar rent arkitektoniskt de outtömliga möjligheterna till vägval. Inför vägval ligger såväl optimism som depression på lur. I massan som rörde sig mot utgången var det praktiskt taget omöjligt att göra ett ickeval och bli stående, hängande, i mellanrummet mellan spärrarna och dörrarna. En sådan möjlighet borde kanske erbjudas.

Vi lever i ett fritt land men obevekligt föstes jag ändå hemåt.

onsdag, juli 21, 2010

Rastlöshetens anatomi

Ju mer jag tänker på det. Anatomy of Restlessness är en bra titel. Den vill säga att rastlösheten har sin egen struktur. Men titeln antyder även något om kroppen, om kroppens rastlöshet, en biologisk disposition. Chatwin menar en disposition för förflyttning, nomadism. Men menar han även en disposition för vantrivsel?

Han berättar om en man som har allt han äger i en väska som är tillräckligt liten för att passera som handbagage, en sådan väska som man kan placera under stolen framför sig. Men mannen erkänner att han även har en låda med saker inlåst i ett kontor. Ibland går han dit och öppnar lådan och umgås en stund med den förtingligade delen av sitt liv. Chatwin tänker att mannen hör till en nästan utrotad art av lyckliga människor. Det slår mig att jag ägnat hela våren åt att inreda tre rum med saker som ska skänka en känsla av hem. Trots alla beslut och alla pengar som gått åt känns inredningen slumpmässigt anhopad. Inte på något sätt är den ett uttryck för självet. Snarare är den en karta över kompromisser, framförallt ekonomiska. De två sänglamporna för 18 tusen kronor styck som naturligtvis var de enda tänkbara materialiserar sig som en konkret frånvaro. Den enda lampan som står där i stället verkar inte ens kunna känna sig som en kompromiss utan ser ut att undra vad den överhuvudtaget gör där.

Enligt Chatwin är den maniska fixeringen vid saker en förvrängd strävan efter, eller en kompensation för, den ideala platsen, the ideal territory. Något som gått förlorat. Kanske aldrig har funnits. Men som vi agerar i. Och genom agerandet underblåser vi vår längtan och vår vantrivsel. Förtingligandet av vår längtan håller oss maniskt sysselsatta. Jag kunde inte sova i natt. Blev sittande framför teven och såg en brittisk dokumentär om konstmarknaden.  Mitt mediokra men ibland inspirerade intresse för konst avtog under det att dokumentären framskred. Alla dessa människor som intresserar sig för konst som handelsvara. Inte bara deras helt kommersialiserade sätt att agera, utan även deras sätt att röra sig, att tala, ansiktsuttrycken, röstens intonation. En sorts fulhet som stod i kontrast till konstverken. Inte konstigt att Chatwin flydde från sin anställning på Sothebys och lämnade en lapp efter sig: Gone to Patagona. Om nu inte det är en myt.

Jag har hela tiden lust att sticka härifrån. Den överdrivna mängden växter på balkongen måste vara ett försvar mot den lusten. Och nu har getingarna byggt ett enormt bo ovanför balkongen. Bofasthet medför alltid konkurrens om platsen. Hos mina föräldrar har skatorna byggt en tvåvåningsvilla i päronträdet. Med en sommarstuga några grenar bort. De bajsar på trappan till verandan och utmanar därmed sin rätt till reviret. Människan brukar ju till slut vinna. Men jag tittar på getingarna som i häpnadsväckande mängd börjar arbeta i gryningen. Kanske ska jag ge upp platsen till dem. De verkar vara i större behov av den. Det enda jag har behov av är väl en kabinväska. No mas.

tisdag, juni 15, 2010

Martha

Jag tror inte att nånting är som det måste vara. Det är ganska svårt. Just när jag ska somna kommer jag på varför. Då blir jag klarvaken men tanken är borta. Då läser jag Doris Lessing. Det finns nästan inget bättre. Jag blir ofta avundsjuk när en författare lyckas fånga det där komplexa med ett enkelt raktuppochnerspråk. Andre delen i serien om Martha Quest, Bra gift, gestaltar Marthas frihetslängtan och känsla av att vara fast i en dödligt sövande tillvaro. Hon är en stark person som vägrar förfalla till självömkan eller martyrskap. Hon tyr sig till kommunismen. Vilket är en underbar ironi. Just när hon ska bryta sig loss från äktenskapet med en man som ger henne rysningar eftersom han ser ut som en handelsresande - hon har bestämt sig för att lämna honom och blir uppmuntrad och ömkad av kommunistgruppen - blir hon upptagen med en massa åtaganden som hon inte kan dra sig ur. Hon blir matt och får skjuta på frigörelsen nån dag. Hennes man vädjar till henne att fortsätta med de åtaganden som anstår en bra gift kvinna. Hon reagerar på hans sentimentala vädjan med självreflektion:

Men om han hängav sig åt overkliga känslor, vad gjorde hon själv? Det ena svarar alltid mot det andra - ett chockerat ögonblick betraktade hon utifrån den orubbliga envishet som hon kallade stolthet, men vände genast bort blicken igen. Ty om hon lät den svikta ens ett ögonblick vore hon förlorad; hon kunde bokstavligen känna en våg av självbelåtet medlidande stiga upp inom sig - ty självmedlidande var vad som skulle välla upp om det blev sprickor i den där "stoltheten." Men hon skulle inte tillåta några sprickor. (s 426)

Det är en genial beskrivning av ambivalens och den hotande fastlåstheten som är ambivalensens andra sida. Jag undrar hur ofta hängivelse till en politisk ideologi är en lösning på en känsla av instängdhet och ofullgångenhet. Empati kan ge utslag av altruism men för att det ska bli ideologi krävs nog en egen frustration. Tror jag. En privat otillfredsställelse. Det olevda livet.

När ska man komma på hur man ska leva sitt liv? Jag är förvånad över att jakten på till exempel ära eller pengar är så komplicerad. Varje steg åt det hållet för mig bort från mig själv. Det är ju knappast en vinnande disposition. Det som kvarstår när jag återvänt till mig själv efter nåt litet patetiskt försök att "satsa på mig själv" är en oro. Kan man lita på sin inre röst? Eller kommer den och går lite hur som helst beroende hur man mår, vad man ätit till lunch och hur man har sovit på natten?

Är det bättre att bara köra på och strunta i utsikten? Men då blir det ju sannerligen meningslöst alltsammans.

Inspiration är kanske en hastigt uppflammande känsla av vad som egentligen är viktigt. Men för mig är den så hastigt uppflammande att jag inte hinner samla ihop mig själv innan den slocknat. Kvar finns bara en jämrans trötthet. En tjockhet i huvudet.

Martha anar, men kan inte se det lika tydligt som läsaren, att hennes liv nästan uteslutande betingas av rådande omständigheter och rådande moral. Samhällsvarelsen vars tragik bygger på den aningslösa uppfattningen att hon har valt sitt liv. Ett motstånd skulle innebära att försöka andas med gälar. På torra land. Martha har en känsla av att det kan förhålla sig så. I slutet av boken får man en känsla av att hon är beredd att ta risken. Det finns en stor likhet med Patrick Whites The Aunt's Story. Men Theodora Goodman inser att loppet är kört och väljer galenskapen istället. White var ju pessimist. Jag vet ännu inte hur det är med Lessing. 

lördag, maj 01, 2010

Förstamajpromenad

Jag fortsatte kartläggningen av Nackareservatet, de tre sjöarna Söderbysjön, Ulvsjön och Sandasjön. Köpte kryddväxter i handelsträdgåden på Ältavägen. Gick med papperspåsen slängande i vinden vidare mot Hammarby Sjöstad-reservatet. Femton tusen steg. Passerade fyra, eller var det fem, sushiställen. Som inför en alltför mäktig dessert tappade jag aptiten medan jag reflekterades i de jättelika fönstren som "upplöser gränsen mellan inne och ute" eller vad arkitektkontoren hade tänkt sej för slogan. Som om det var nåt fel på gränser. Såg en bild på en toalettstol och en pedagogisk skylt med rubriken: "Det här får du inte slänga i mig." Jag fick lust att sätta mej på en kyrkogård och skriva en elegi. Men jag tog mej hem på nåt sätt och tog ett fotbad.

Häromdan läste jag nåt som kändes kusligt aktuellt för mitt bakhuvud. Jan Söderqvist skrev en krönika i Svenskan där han gjorde en association mellan På spaning efter den tid som flytt och The Wire. Mitt bakhuvud svarade med en känsla av uppenbarelse. Och till råga på allt nämner han katedralen i Chartres. Det kanske var en misslyckad cykelsemester jag kom att tänka på men det solkiga med den resan har trätt tillbaka för minnena från katedralen och besöket i Tante Léonies hus i Illiers. Och i samma tidning en intervju med Tracey Thorn. Hennes röst är väldigt fin och hennes sätt att sjunga gör att man tror på texterna. Det är nånting med hur hon drar ut på tonerna i slutet av varje strof. Drar ut dem i rymden, nästan som en suck i ett tomt rum.

Tanken på Hampstead Heath fick mej att längta till London. Det ligger närmare till hands att längta till sådant man redan har upplevt. Men om man agerar i den längtan blir man besviken eftersom man tvingas konfronteras med det där glappet som finns mellan bilden och verkligheten och dessutom med det pucko man var då. Om man å andra sidan längtar till ställen man ännu inte besökt är man en stackars eskapist.

Jag tog förresten tunnelbanan hem. Satt mitt emot två ungdomar som pillade med sina iphones. På kläderna hade de knappar som det stod rebelliska vänstergrejer på. En av dem hade en röd vimpel ihopvirad bredvid sej. De hade alltså helgat första maj. Alltmedan jag bara hade gått omkring och varit uppfylld av mej själv. Men det känns så främmande. Att förknippa rebelliskhet med socialism och första maj. Det är liksom motsatser för mej. Men jag inser ju att ungdomarna har vuxit upp med kapitalism medan jag vuxit upp med folkrörelsemoralism, en stämning av fasansfull självgodhet som säkert skadat mej för livet. Men i dessa tider är lite naiv socialism snart det enda som kan rädda oss. Det är ju inte bara burka som kommer att förbjudas. So gimme back that badge bro.

Men socialismen hör ungdomen till eftersom den antyder en möjlighet att slippa glappet mellan vad vi är och vad vi kan vara. Eller vad vi behöver och vad vi kan få. Lyssna på farbror Mikko. Han vet att man istället ska bejaka glappet, simma omkring där, omslutas. Eller kanske inte förresten.

lördag, april 24, 2010

Självhjälp etc

"It's like at the end of the play and all the actors come out. And they line up and they look at you...  And horrible things have happened to them during the play. And they stand there, while you clap. And now what? What happens next?"

Skulle gått på teater i kväll. Men min kollega och mentor som brukar ta med mej på bra föreställningar har ont. Hennes kropp bedriver ett krig mot hennes skarpa psyke.

En annan kollega har gått bort. I den jävla cancern. Med huvudet högt. Först på begravningen fick jag lära känna min kollega. Då var det ju för sent men det var ändå nåt jag var tacksam för. Dagen efter var jag och AU på den där föreställningen i Uppsala med Laurie Anderson. Och hon sa att vi dör tre gånger. Första gången då kroppen dör. Andra gången vid ceremonin då vi tar avsked. Tredje gången när någon för sista gången nämner vårt namn.

Det är väl bara lidande, död och elände som får oss att fatta livets kraft. Alltmedan vi kroppsligen bryts ned.

Själv mår jag "bra". Har månat om att vara lite mer ensam på sista tiden. Även om det säkert inte är bra för mej.

Jag har flyttat igen. Jag flyttar mer än de flesta, som en nomad. Min dröm är att ha allting i en liten väska. Ändå utsätter jag mej för inredningsaffärer och alltmedan världen går i bitar går jag omkring med en idé om en särskild textur på ett stycke tyg, kanske en gardin. Mörkt orange. Eller grå. Nånting från barndomen säkert. Jag nästan minns hur den känns mot handen. Sånt är ju inte viktigt. Eller också är det det enda som verkligen finns.

Jag kanske bara behöver semester.

Det måste ju finnas nån plats där man kan ta sej samman, samlas ihop och sugas upp ur sitt innersta. Varje samhälle måste väl kunna tillhandahålla det. Inte bara självhjälpsböcker.

Det finns ett avsnitt i På spaning efter den tid som flytt där Monsieur Swanns kanske största problem beskrivs - vid sidan av hans masochistiska förälskelse i kokotten Odette. Han vet att han har en massa tankar inom sej men han lyckas aldrig tänka dem klart. Han drabbas av en trötthet som helt tar över. Det enda han till slut klarar av är sällskapslivet. Det förflyter liksom utan ansträngning. Hans riktiga jag förblir dolt även för honom själv. Är det inte en allmänmänsklig process? Samtidigt är det ett av de avsnitt där Proust inte försöker härleda en allmän lag ur sin iakttagelser. Varför? Om jag kunde hitta det där avsnittet.

Kanske om jag hade en läsplatta med sökfunktion. 

torsdag, april 15, 2010

Laurie Anderson - Delusion 2010 inteview




Jag var där. Det var magnifikt.

lördag, mars 13, 2010

En enda man

Ibland så vill man bli förförd. Ibland inte. Man vill ju inte bli lurad. Eller känna sig lurad. Det kanske är samma sak. Men förförelse är kanske nånting annat, en annan sorts eftersmak. Lust, hetta/is. Jag vet inte om jag blev förförd eller lurad av Tom Fords film En enda man, men det kändes skönt efteråt. Filmen är så iskallt vacker så mitt i bedrövelsen och sorgen sitter man och undrar var man kan få tag i en sån där lampa. Och heltäckningsmatta. En sån man vill sätta ner fötterna på när man inte kan sova. I vargtimmen när det inte finns nån barriär mellan den lilla själen och den accelererande förintelsen. Snuskigt på nåt vis. Men Colin Firth, denne man. Han gör att man inte känner sej empatistörd trots att man slickar sej om munnen över det snygga skrivbordet där han sitter och försöker skjuta sej. Han är som kvistigt trä och blod på samma gång. Det är kanske den där strama accenten som droppar fram ur ett alldeles naket ansikte. Och lika naken är Julianne Moore. Mitt motstånd mot henne, efter en massa skitfilmer (Magnolia), rämnade completamente. Filmen är också ett inlägg i HBT-frågan. Man skulle önska en sanningskommission som gjorde upp med de förnedringar som folk utsatts för genom historien. Den mörka solkiga historien av aningslös beskäftighet. It's not gonna happen.

Men vad är det med skönheten. Jag skulle vilja gå en kurs och lära mej hur det kommer sej att skönheten är så förknippad med våra djupaste erfarenheter och existentiella villkor. Varför det är så snyggt så det gör ont. Måste kolla Södertörns kurskatalog. Som om jag inte har nog med högskolepoäng. Men det måste ha med sorg att göra. Det måste vara förlusten i det, det finns ingen annan förklaring. Att bli lurad är kanske att berövas sorgen. Medan förförelsen har direktkontakt med döden. Typ Döden i Venedig. Finns det nån som har ett bättre förslag?

tisdag, januari 12, 2010


Man reser inte till Rom för nattlivet. Påven har lagt en tjock filt över staden. Således klev vi upp tidigt, så tidigt att vi fick ta en kaffe medan vi väntade på att kyrkan San Luigi dei Francese skulle öppna för sina bedjande och oss andra. Tillbedjande. Därinne hänger två av Caravaggios mästerverk, bland annat bilden här, Martirio di San Matteo, Matteus martyrskap. Man stoppade en euro i den lilla metallådan så tändes två lampor som belyste målningarna underifrån. Ljuset i själva målningen kommer från en oklar punkt ovanifrån. Målningen skildrar Matteus i dödsögonblicket, under sin baneman. Med handen sträckt mot ljuset och den palmkvist av martyrskap som ängeln försöker räcka honom. Längst in i målningen, lite till vänster, står Caravaggio själv. Han ser medlidsamt och sorgset på det som händer. Det är kanske hans sorg som målningen handlar om. Det andra rekvisita. Matteus är oväsentlig, liksom hela den kristna patetiska mytbildningen. Det eviga temat är kanske grymheten och betraktandet av den. Och genialiteten i gestaltningen. Och kropparna. Kanske handlar hela målningen om den till hälften upplysta ryggtavlan i förgrunden till höger. Liksom Vermeers Utsikt över Delft enligt Proust handlar om den lilla solbelysta fasaden som skymtar fram på andra sidan floden. Själva meningen. Smärtan. Caravaggios blick blir i så fall en gestaltning av sorgen i människans möte med den oförklarliga döden och åtrån. Det outhärdligt levandes påminnelse om förgängligheten. Jag tror det. Målningen handlar om konsten.

Sedan, en annan dag, en lång och ganska komisk vandring i Vatikanen. Kändes som om vi var i Ullared. Någon ville ha våra pengar. Med femtitusen besökare per dag som alla betalar ca femti euro kan ni ju tänka er vad mycket flis påven drar in för att finansiera sina antiabort- och antigaykampanjer. Men magnifikt är det. Om det inte vore för att man vandrar i myrsteg i en grötig mobilisering av sammantvinnade guidegrupper som försöker separera de sina från de andra. Guiden påpekade att man behöver tre egenskaper i Vatikanen: Nyfikenhet, tålamod och sinne för humor. Vi hade fyllt på av alla tre och gled som insmorda genom massan. Men allting såg mycket bättre ut i boken jag köpte efteråt.

Någon av påvarna hade skurit av alla penisar från de romerska och grekiska statyerna. Det finns ett lager av bortskurna penisar i en källare i Vatikanen. Och det var det mest bestående intrycket av den eviga staden, det bitvis bortskurna. Händelsevis hittade jag en bok om Caravaggio och Bacon. Alltså i samma bok. Kändes som om nån liksom avslöjat mej. I boken citeras Francis Bacon: "No mind can engender until divided into two."

Precis så är det ju. Det är kanske därför själen dör i det enhetliga Sverige. I Rom balanserar man hela tiden mellan olika historier, framförallt den förkristna och den kristna. Man halkar mellan den ena och den andra. Jag blev uppfylld av tanken att det fanns nånting före kristendomen. En tid när det kanske inte behövdes psykoanalys för att försöka få fatt i det bortträngda och dess neurotiska symtom. Och i Vatikanen blev dubbelheten som en luftspringa. Den katolska kyrkans centrum och samtidigt Roms enda gaydistrikt (ironisk sidokommentar av guiden). Det bortskurna sticker ut.