The variation

Någon sa till mig häromdan att i Los Angeles finns det bara yta, det finns ingenting därunder. Är det för att de inte har någon tunnelbana? Vem skulle vilja forska i stadsplaneringens betydelse för hur vi ser på oss själva? På vår eventuella idé om en förekomst av inre tunnlar där man med Tranströmers ord kan veckla ut sina vingar, eller föreställningen om underjordiska kanaler och mörka gränder. I inledningen till David Lynchs film Inland Empire dyker det upp ett orakel gestaltat av Grace Zabriskie. Hon säger att när pojken ska gå ut och leka så skapas en spegelbild av honom och därmed har ondskan fötts. Och "variationen", det vill säga flickan, som när hon går ut och leker går vilse på marknadsplatsen. Sedan säger oraklet: "The alley behind the market place is the way to the palace." Det är ju ganska svårbegripligt men kanske handlar det förutom om det uppenbara i de olika villkoren för flickan och pojken även om relationen mellan yta och djup. Jag tror inte man ska övertolka scenen men den är i mina ögon en kommentar till det trolleri med "yta" och "djup", the marketplace och the alley, det yttre och det inre, som jag uppfattar att Inland Empire gestaltar. Det är alltså ett slags filmiskt innehåll, inte semantiskt, och därmed inte tolkningsbart på en intellektuellt semantisk nivå. Det är det som gör en film konstnärlig, när den lyckas förbli film, kanske film inuti filmen, eller måleri med ljus, istället för en tradig rätlinjig historia. När man ser till exempel Lynchs filmer så inser man hur bortkastat filmmediet ofta är. Det finns människor som säger att de "älskar film". Oftast verkar det betyda att de älskar att bli förströdda en stund, få en sprittning i den leda själen. Det betyder i så fall inte alls att de älskar film. Förmodligen "hatar" de dessutom David Lynchs filmer. Så hans måleri med ljus, är det ett slags moralisk gestaltning? De soliga bakgårdarna, de leende ansiktena, allt blir oroande och inte alls trevligt. Det finns ingen annan regissör som kan skapa en sån spooky känsla mitt på blanka förmiddan. Det är väl just det som är grejen? Att lyckas förena det banala med det underliggande, båda delarna lika svåruthärdliga, beroende på betraktarens sinnesstämning och aktuella förhållningssätt till sina dunkla begär.

Se klippet här:
http://vimeo.com/39159742

Nothing places

Min fars hemby är numera nedlagd. Biografen har brunnit ned. Butikerna har stängt och deras skyltfönster är nödtorftigt omgjorda till vardagsrumsfönster. Såna fönster som filifjonkan ängsligt upplevde att man inte kan titta ut genom, bara in. Elljusspåret börjar växa igen. De tappra inbodda vårdar sina villaträdgårdar så att inte granskogen som redan tagit över åkern ska smyga in sina grenar genom staketet. Vilket påminner om kampen att hålla Stilla havet stånget, skildrat i Duras roman Un barrage contre le Pacifique. Det är bara själva det idoga beskärandet som skiljer byn från ödemarken. För de som bott vid en landsväg i hela sitt liv kan det vara viktigt att hålla gräset vid vägrenen kort.
Omkring det som var järnvägsstationen finns några fina ickeplatser. Såna finns inte längre i Stockholm, inte ens under broarna. Jag joggar förbi dem vilket ger en annan upplevelse än när man genom fönstret på X2000 får en förnimmelse av något depressivt inom sig själv gestaltat i den meningslösa grässlänten och den malplacerade parkbänken som ingen nånsin sitter på. Snarare blir det en nästan salig upplevelse. Kanske för att ickeplatser påminner om andra mellanutrymmen, inre såna, där man känner sig fri eller förundras. Det finns människor som till och med har ickeplatser hemma i lägenheten. Där man kan man gömma sig från andra eller från sig själv. Eller också är det på en annan nivå, inte fråga om att gömma sig utan att på något sätt framträda utan larmet från en påträngande verklighet som kräver omedelbar respons, som förväntar sig kronisk reaktivitet. Kanske är det en typ av geografisk fromhet, ungefär som de ikonmålare som strävar efter att gestalta ett ansikte helt befriat från begär. Den där bänken där man aldrig satt. Det där slyet som sköter sig självt. Frånvaro eller ickevarande. Ickeplatserna är kanske det tysta motståndet. Bilden ovan är i så fall ett exempel på motståndets estetik.