fredag, november 29, 2013

Orange

I den verksamhet jag numera befinner mig används en särskild stresstermometer som ska åskådliggöra för individen när stresspåslaget är för högt. Det är en färgskala från grönt via gult och orange till rött. Grönt betyder frid och fröjd. Rött att man förmodligen uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos och behöver behandling. Och däremellan lättare (gult) till svårare (orange) stresspåslag. Den är ett enkelt och pedagogiskt instrument för alla människor som fostrats in i idealet att inte känna efter och därför kanske inte har utvecklat ett språk för sitt inre liv. På gott och ont. En sak med stress är att man tappar sin tankeförmåga. Det är också på gott och ont. För ren fysisk överlevnad kan det löna sig att inte tänka mer än en tanke och inte låta den tanken gå för långt ut i möjligheternas terräng. För vad som händer när man tänker klart är att man börjar nyansera, vilket både tar tid och leder till att man blir ett levande frågetecken.

Utifrån stresstermometern skulle man kunna säga att samhället just nu, i sin relation till hela röran med Bergwall/Quick et al, befinner sig på orange. Inte minst sedan Dan Josefssons dokumentär visades på teve. Det verkar som om vi är utsatta för ett hot som ökat stressen och minskat tankeförmågan, till och med försatt oss i ett tillstånd av massivt hatisk rättrådighet. Jag kom på mig själv med att bli upprörd över den demoniska Margit Norells inflytande över polisens utredningsarbete, över behandlingen av Quick/Bergwall och över hela rättsprocessen. Jag har mött en del psykoanalytiker men aldrig någon så demonisk som den Dan Josefsson berättar om i sin dokumentär. Tvärtom har jag uppfattat de flesta psykoanalytiker som just levande frågetecken, utforskande och undrande (men ibland lite för benägna att söka skydd i sin teori). Men det var som om jag vaknade upp ur min upprördhet över den demoniska Margit Norells inflytande när Etienne Glaser i DN ställde frågan till Dan Josefsson: "Vad är motivet?"

Det är en väldigt bra och jobbig fråga. Jag tror inte att Dan Josefsson kommer att besvara den. Jag tror inte att han överhuvudtaget vill fundera över den. Men är det inte så att motivet omedvetet gestaltas i dokumentären?

Så vitt jag vet finns det minst två viktiga material som behöver användas för att det heterosexuella maskulinitetsbygget ska bli komplett. Det ena är psykofobi, det andra misogyni. Det kanske kan ses som själva stommen? Psykofobin syftar till att hålla sitt inre liv borta från det som kan relateras till andra, eller ens till sig själv. Misogynin handlar om rädsla för starka eller inflytelserika kvinnor. Dessa hänger förmodligen ihop då det ofta är kvinnor man vänder sig till med sin sårbarhet. I maskulinitetsbygget måste både sårbarheten och behovet av att kommunicera den förgöras.

Om man ser dokumentären utifrån det perspektivet kan man nästan tycka att det är lite komiskt. Vi har två män, berättaren Dan Josefsson och psykologiprofessorn Sven Å Christiansson. De förefaller representera de två möjliga positioner som heterosexuella män kan inta utifrån det kvinnliga hotet, gestaltat av Margit Norell. Dan Josefsson behöver förnedra och förgöra. Sven Å kapitulerar och kallar henne sin mamma. I dokumentären vinner, som i de flesta fall, det förnedrande och förgörande förhållningssättet. Margit Norell demoniseras, blir nästan övernaturlig i sin förmåga att styra allt från sitt mottagningsrum på Norrtullsgatan. Sven Å patetiseras. Han är den veka som gav efter för Modern. Hans maskulinitetsbygge är därför skadat och det är oklart om han kan återvinna något som helst förtroende som viktig och pompös man i framtiden. Dessa två positioner, den förnedrande/förgörande och den modersbundna, är motsatta och samtidigt i symbios med varandra. I det traditionella heterosexuella maskulinitetsbygget måste pojken avskiljas från modern, som förknippas med skörhet och längtan, och gå in i faderns domän, där det hjälplösa måste förföljas. Det offer det innebär kan nog vara en lättnad, kanske till och med ett euforiskt tillstånd av oövervinnelighet, men även en svårläkt sorg över att inte längre ha något gemensamt med sitt inre.

Jag rodnar lite när jag skriver det här. Jag skulle vilja associera vidare till fascismen. Men jag pallar inte. Dessutom vill man inte framstå som paranoid konspirationsteoretiker för att man undrar om det är en slump att misogynin, högerextrema och rasistiska rörelser, hatet mot psykoanalysen och vurmen för psykologisk quick fix har blivit en del av det samtida kulturella klimatet. Så jag slutar här, innan jag hamnar på orange igen.

Och som Yrsa Stenius påpekar i DN, var finns Quick/Bergwall i allt detta? En intelligent psykopat är inte att leka med. När man börjar se honom som ett offer är duperingen nästan total.