fredag, augusti 31, 2007

Den svenska flaggan

Nu bränner de svenska flaggan i Pakistan. Jag är både för och emot och förvirrad. Varför gjorde konstnären bilder av Muhammed som hund? Kanske besvaras frågan av att den ställs. Om man till exempel tar anstöt av att se Muhammed med hundkropp så inser man nånting om sej själv. Om man inte bryr sej så är ju det också nåt slags vetskap. I de snäva cirklar där jag rör mej är det inte accepterat med antisemitism och inte så himla accepterat med homofobi heller. Men islamofobi är ganska ok. (Vi kallar det fobi men det är förakt vi menar). Vi i fina kloka Sverige. Vi ska visa hur man gör med sån där gammal religion. Det verkar finnas åtminstone tre förhållningssätt: man blir arg på de där barbarerna som inte förstår sej på yttrandefrihet och konst och allt som hör civilisationen till, de primitiva idioterna. Eller också förstår man deras reaktion och blir ödmjuk eftersom de inte vet bättre de stackarna som ju har det svårt eftersom de inte är svenskar och inte är så upplysta och därför inte har det så bra som vi har det i Sverige. Det sistnämnda är det värsta eftersom ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Man är bara ödmjuk mot nån man anser mindre värd. Ödmjukhet förutsätter att det inte föreliger något hot mot ens egen känsla av förträfflighet. Eller också tycker man det är kul att konst fortfarande kan väcka så starka reaktioner. Men egentligen är väl allt bara teater. Den där galningen i Iran vet hur man använder massmedia. Hans ambition tycks vara att bli talesman för världens muslimer. Åtminstone de arga och "förtryckta". Och massmedia tackar för hans galenskap som gör så bra rubriker och t o m kan få Nerikes Allehanda att förefalla ha en viss betydelse, nästan ett existensberättigande. Men om det nu är konst alltsammans, i så fall är det genialt. Först en liten teckning, sen publicering, sen fördömanden från självaste presidenten i Iran, sen bränns svenska flaggan. Och allt sker liksom i realtid och liksom på riktigt. Fast bara nästan. Ingen bryr sej egentligen, vi spelar bara med, vi lever oss in i våra roller. Lars Vilks skriver om "den teheranska teatern". Men alla spelar väl med. Och massmedia regisserar. En sprittning i den leda post-cold-war-själen.

Fast A förklarde för mej att om man typ står och röker i Irak och nån händelsevis säger "Här får du inte röka" så kan man inte bara släcka cigaretten och säga förlåt, en sån mes är det fritt fram att mobba. Man måste säga typ ganska ilsket: "Det har du inte med att göra, jag röker var jag vill!" Och så tar man ett ordentligt bloss. Då blir det debatt och gräl och till slut så säger man till varandra: "Ja rök på du det är ok" och "nej du har rätt, här ska man nog inte röka". Debatt alltså, nån sorts försoning, kommunikation, mänsklig samvaro. Kanske är det vår ovana vi det som gör oss lite ängsligt upprörda över flaggbrännandet. Förresten känns det på nåt sätt komiskt att man bränner den svenska flaggan. Att nån kan bli arg på lilla harmlösa välmenande Sverige. Bara det är ju stor konst.

lördag, augusti 25, 2007

Alberta Hunter bl a bl a

Jag känner en stor respekt för musiker. Och människor som kan måla. Jag berättade för Ola att jag tog pianolektioner i fem år och att det var helt bortslösat. Ola är en bekant som är klassisk pianist. Han spelar lite här och var och undervisar plus att han klinkade lite på Levelius (nuvarande Berlin) när det begav sig. Dvs när herr Levelius eller nån av gästerna fick för sig att brista ut i en kuplett eller nåt. En kväll var det en snygg blond operasångerska som hoppade upp på bardisken och sjöng en aria ur Carmen. Ola var alltid med på noterna uppe på en liten mezzanin där han satt vid pianot. Levelius har ju tyvärr stängt. I vilket fall är det synd om mig för det är fruktansvärt att tycka så mycket om musik och inte kunna uttrycka det annat än i patetiska ord. Vi hade jazzkväll hemma hos honom och han sa till mej att jag kanske skulle ha satsat på sång istället för piano. Jaha, och nu är jag medelålders och det går inte en sömnlös natt utan att jag kommer på nånting som är för sent. Det är också fruktansvärt. Men nu har jag bestämt att den här bloggen ska handla om bra musik. Det var i lördags, vi lyssnade igenom en bråkdel av hans skivsamling, det ena gav det andra, det var julafton för mig. Ju längre tillbaka i tiden vi gick, desto bättre blev musiken. Det förvånade mig. Jag tror ju att allting blir bättre och bättre med tiden, utom jag. Till slut, framåt natten, när jag började minnas Leif ”smoke rings” Andersson (jag och brollan var ensamma hemma nån gång på 70-talet och för att lindra en hastigt uppkommen mörkerrädsla –låter kanske konstigt för vi var väldigt tuffa men så var det- satte vi på radion och blev vettskrämda när Leif ”smoke rings” Anderssons bråddjupa sönderrökta röst fick hela villan att skallra. Vi trodde kanske att det var en röst från andra sidan) var vi nere på 20-talet. Det var Roberta Hunter, Ida Cox och Bessie Smith. Roberta låter helt fantastisk. Och låtarna heter sånt som ”Copulatin’ Blues” vilket säger nånting om hur underground det var. Hon var i alla fall en av de första svarta artisterna som lyckades ta sig från förtappad vaudeville till scener över hela världen. Sen valde hon att följa sitt kall och bli sjuksköterska. Men hon gjorde comeback i slutet av 70-talet när hon var i 80-årsåldern. I videon är hon 84. Innan hon blev sjuksköterska jobbade hon ihop med Eartha Kitt på Broadway en kort period. Jag fattade aldrig vitsen med Eartha Kitt på 80-talet men det kanske berodde på att hon hade tvingats börja parodiera sig själv. Tack vare filmklipp från 60-talet kan man dock uppleva hur bra och originell hon var. Så berättade modern att när hon och fadern gifte sig blev de av nån anledning filmade av Eartha Kitt när de -unga, vackra och säkert helt aningslösa- gick ut ur kyrkan. Hon var ju i Sverige ibland och uppträdde, i synnerhet under de år då hon var svartlistad i USA efter att ha kritiserat vietnamkriget. Nu undrar jag: tittade hon nånsin på filmen? Sen föddes jag och sen blev jag tonåring och då tror jag ”Smoke rings” las ner. Och nu har både Monika Zetterlund och Ingmar Bergman dött och det är sorgligt. Men jag gick hem i natten och nynnade på Amtrack Blues. Har inte haft en lika genomgripande konstupplevelse (det låter pretto jag vet men ni förstår vad jag menar typ som ett draperi som dras bort och nånting helt nytt och samtidigt välbekant och efterlängtat visar sej vagt i dunklet) sen jag var i Bilbao och såg tavlor av Oskar Kokoschka. Jag håller med Marcel Proust om att det bara är konsten som kan rädda oss. Och kommer att tänka på ett citat från jag minns inte var: ”Livet är en ren plåga och vi lever tack vare en osynlig Sol inom oss.”

lördag, augusti 11, 2007

Istanbul 5

På en bar i Istanbul i samspråk med en irakisk läkare som också var på semester lyckades jag på nåt sätt förmedla förvåning över att han lyckats ta sej ut ur sitt krigshärjade ockuperade land för att åka på semester. Han sa att det kunde vara en märklig känsla ibland att sitta hemma i Bagdad och titta på CNN och plötsligt inse att det ju var hans egen stad det handlade om. Vilket leder till ett Laurie Anderson-citat: "It's like when you're sitting at the breakfast table eating cereals and it's early in the morning and you're not quite awake, just sort of staring at the writing on the cerealbox. And for some reason you snap to attention and you realize that what you're reading is what you're eating. But by then it's much too late." Den irakiske läkaren sa att han hört att Sverige har världens högsta levnadsstandard. Jag sa inte att vi kanske också har världens lägsta livskvalitet. Vår levnads verkliga standard, vår levnads innehåll och syfte, vår levnads obegriplighet, allt det där som inte går att fånga men som skaver inombords och som vi inte längre har ett språk för. Jag undrar om inte vår svenska må-bra-religion gör oss själsligt alienerade. Vår omvärldsbild är tack vare massmedia fylld av krig, kvinnoförtryck och barnarbete. Den håller oss rättrådigt självgoda, ständigt på jakt efter något att förändra, försvenska. Läser i SvD om paret som ovetandes vårdat en cannabisplanta i sin trädgård. Det är olagligt och den måste förstås bort. Men det intressanta är att de anmälde sej själva. Det räckte inte med att rycka upp plantan. Vi har ingenting att dölja. Vi lever i ett av världens mest kälkborgerliga länder. Vi går i strypkoppel på de krattade gångarna med vår lydnad omsorgsfullt internaliserad. Och där i baren, som hade två våningar och var knökfull med folk, med golv och väggar byggda i torrt trä och med draperier här och var, började jag spana efter nödutgångarna. Det fanns inga. Jag såg den lilla entrén blockerad av folk på väg in och såg hur folk slängde glödande fimpar omkring sej. Jag började svettas vid tanken på en eldsvåda. Jag kände paniken växa och ville bara ut därifrån. Jag vill inte leva farligt, jag vill ha en detaljerad utrymningsplan, jag vill ha flytväst och hjälm. Jag vill att innehållet i min necessär ska matcha alla eventualiteter. På insidan av dörren till mitt hotellrum studerade jag texten "In case of fire". Där stod att jag skulle stanna på rummet och fylla badkaret med vatten. Jag förstod inte varför men kände mej ändå ganska trygg tills det gradvis gick upp för mej att jag inte hade nåt badkar. Texten på skylten blev plötsligt obegriplig, mystisk, som om det fanns ett annat budskap där mellan raderna. Nånting som jag inte hade fattat, nånting existentiellt, nåt riktigt obehagligt.

onsdag, augusti 08, 2007

Istanbul 4

Varje gång jag hör böneutropen blir jag glad. De plöjer genom stressen och kommersen så hypnotiskt kontemplativt. Av minst två skäl är jag definitivt inte välkommen att tvätta fötterna och böja mej ned mot Mecka men jag får ändå lust. Som agnostiker har man ingen chans till samma fokus på något högre och bortom. Alla försök skulle bara kännas solkiga, som tramsig new age. Vi är förlorade i den outhärdliga meningslöshetens svarta hav vare sej vi vill det eller ej. Det är väl en av anledningarna till att västvärlden känns så beskäftigt banal.

Sultanernas palats förmedlar en känsla för stil och joie de vivre. Yta och djup förenat. Islam är ju en väldigt estetisk religion. Sufismen och hurufismen, finns det några motsvarigheter i kristendomen? Och de solitärt dansande dervicherna? Transcendensen? Det är inte konstigt att vi är så sekulära här i Jämmerdalen med tanke på hur tråkig, kall och nykter protestantismen är.

Ovanstående skrevs i ett svettigt internetcafé strax innan flygbussen skulle avgå. Plötsligt damp jag ner på Arlanda igen. Numera är det alltid förenat med obehag. Inte minst pga de debila affischer föreställande "kända svenskar" som "hälsar välkommen till Sverige". Så i den ödsliga bagagehallen ler Peter Jöback mot mej. Jag ryser.
Välkommen hem min idiot.

tisdag, augusti 07, 2007

Istanbul 3

På ön Büküyada i Marmarasjön hittade jag ett schysst hotell. Käkade en omständligt tillagad omelett. Varje gång den söta servitrisen närmade sej mitt bord sa hon lite vädjande: "I'm sorry." Varje gång svarade jag: "It's ok." Jag vet inte om hon bad om ursäkt för omelettens tillagningstid eller för sin existens. Eller min existens. Sorgligt ensam bland alla glada turkiska sällskap.

På ön är motorfordon förbjudna. Istället finns hästdroskor. Det låter idylliskt men orsakar samma trafikkaos. Minus avgaser plus hästskit. Tog en droska tıll en strand nån kilometer bort. Det var himla behagligt att sitta där och vaggas fram under soltaket medan jag betraktade de förnäma villorna och trädgårdarna. I ett av husen bodde Leo Trotskij några år under sin flykt från Stalin. Ett passande ställe för en extremt borgerlig kommunist. Stranden var en besvikelse. Hundra spänn i inträde. Antar att turkar i allmänhet inte söker en naturupplevelse när de är lediga. Tätt ihoppackade, socialiserandes, ätandes, hög musik med en basgång som fick solstolarna att vibrera. Folk badade ı en grönbrun sörja. Jag tog några steg ner i vattnet och kände hur allt möjligt klibbade fast på benen. Ställde mej sen i den ändlösa kön tıll duscharna där man av naturliga skäl tvagade sej omsorgsfullt. På kvällen i skymningen i hamnen tittade jag på färjorna som kom och gick, eller föreföll göra det medan jag bara var allmänt försjunken. Ljumma sköna vindar. Men när jag vaknade nästa morgon kände jag mej riktigt nedstämd. Kanske drabbad av den där hüzün som Pamuk skriver om, Istanbuls speciella melankoli. Vid frukosten lyckades jag nätt och jämnt låta bli att kliva rakt ner i poolen med kläderna på och bara flyta omkring där. Tog istället färjan tillbaka till stan. Hüzün lättade lite när jag satt på övre däck och drack starkt te och njöt av mın egen pånyttfödelse mitt i Marmarasjöns turkosblå böljor. Ja ungefär så. Igår.

måndag, augusti 06, 2007

Istanbul 2

Gatorna: För varje steg jag tar tror jag att jag ska falla ned i ett hål. Det är inte ett tecken på att man behöver ställa om min medicinering. Det har nog snarare sin grund i diffusa saker som blandats samman i min hjärna, bl a Pamuks böcker som jag fortfarande läser, fr a Den svarta boken, och som ofta glider in på Istanbuls bottenlösa innandöme. Det liknar det freudianska detet, allt oönskat förpassat till alla de underjordiska gångar och rum som de förföljda folkgrupperna har använt sej av (och det som förföljs är ju som vi alla vet projektioner av egna skrämmande förnimmelser och begär). I vilket fall känns det som om Istanbul svajar under mina fötter och att jag när som helst faller ner i nåt hål och till slut spolas ut i Bosporen på vars botten det tydligen finns en hel massa underliga grejor, bl a en Cadillac med en av Istanbuls gamla maffiabossar vid förarplatsen och en fager kvinna vid hans sida, allt nu täckt av snäckor och grönt slem, möjligen såna däringa cyanobakterıer. Den kusliga känslan den tanken inger mej hänger också ihop med nån sommarläsning i DN för länge sen, en turkisk novell, kanske av Pamuk, som utspelar sej en het sommar i Istanbul då en våg av kackerlackor sköljer över staden. De hade överbefolkat underjorden och kunde inte hålla tillbaka längre. Det räcker med åsynen av en enda kackerlacka för att min jämvikt ska rubbas för minst ett år framåt och sätta igång en massa kaosbesvärjande ritualer. Det är inte nåt sjukligt utan en sund rädsla för det vidrigaste som finns på jorden. Visserligen visar detta hotell alla tecken på att de när som helst ska krypa fram, men här uppe på sjätte våningen med utsikt över Gyllene hornet och väktarna i den vildvuxna trädgården här nedanför känner jag mej ändå ganska sejfad. Men kommer det inga fler bloginlägg har De trots allt. Dykt. Upp.

Samma gamla mardröm. Kackerlackor, underjorden, havets botten, ivägsvept av dunkla ansiktslösa krafter. Man kan inte fly ifrån sej själv sa han som gått en kvällskurs i självkännedom. Nu har solen gått ned och Gyllene hornets vatten blivit dunkelblått. Den enorma staden skimrar som en julgran och den turkiska dansmusiken har satt ıgång igen i baren där nere. Jag ser en liten flicka dansa omkring på trottoaren i nåt som liknar en trasig gammal brudklänning, alldeles för stor för henne. Jag gıllar Istanbul.

lördag, augusti 04, 2007

Istanbul














Hotellet: Att gå på denna heltäckningsmatta är som att klafsa omkring på en dyig sjöbotten. Guiden i Beylerbeyipalatset förklarade att det fiffiga med tjocka mattor är att de drar åt sej fukt vilket sänker rumstemperaturen. Det fanns alltså en tanke bakom. Jag har kanske den fuktiga mattan att tacka för att jag lyckades sova utan aircondition. Vanan är den bästa heminredaren sa Proust. Det var väl därför jag inte rusade ut från hotellet. Man vänjer sej snabbt. Som med livet. Egentligen hade man tänkt sej nånting helt annat men man har vant sej och glömt vad man egentligen ville. Det är väl ok, varken mer eller mindre. Livet alltså, eller menade jag hotellet? När jag lyckats famla mej igenom alla sammetsdraperier på jakt efter n å n t i n g, jag visste ınte vad, hittade jag till slut ett fönster. Bakom det lite flottiga glaset framträdde en oslagbar utsikt. Mitt emot, på andra sidan gatan, står USA:s övergivna konsulat. Det var tydlıgen inte bombsäkert vilket gjorde att jänkarna lämnade det och byggde ett fort utanför stan istället. Nu står det gamla stenpalatset öde och liksom hänger läpp. Det verkar ha börjat ruttna inifrån. I den vildvuxna trädgården sitter vakter och snurrar i varsin kontorsstol och röker.
Men bortom det ledsna huset ser jag ut över Istanbul och Gyllene hornet. Vattnet är flytande guld i solnedgången. Jaha därav namnet. Så vackert att det nästan blir löjligt. Och med den massiva trafiken, den turkiska dansmusiken från baren nedanför, böneutroparnas konkurrerande melankoliska stämmor blir det kondenserat liv, en bedövande flod som jag kliver ned i, åtminstone med ena foten.