Ibland så vill man bli förförd. Ibland inte. Man vill ju inte bli lurad. Eller känna sig lurad. Det kanske är samma sak. Men förförelse är kanske nånting annat, en annan sorts eftersmak. Lust, hetta/is. Jag vet inte om jag blev förförd eller lurad av Tom Fords film
En enda man, men det kändes skönt efteråt. Filmen är så iskallt vacker så mitt i bedrövelsen och sorgen sitter man och undrar var man kan få tag i en sån där lampa. Och heltäckningsmatta. En sån man vill sätta ner fötterna på när man inte kan sova. I vargtimmen när det inte finns nån barriär mellan den lilla själen och den accelererande förintelsen. Snuskigt på nåt vis. Men Colin Firth, denne
man. Han gör att man inte känner sej empatistörd trots att man slickar sej om munnen över det snygga skrivbordet där han sitter och försöker skjuta sej. Han är som kvistigt trä och blod på samma gång. Det är kanske den där strama accenten som droppar fram ur ett alldeles naket ansikte. Och lika naken är Julianne Moore. Mitt motstånd mot henne, efter en massa skitfilmer (Magnolia), rämnade completamente. Filmen är också ett inlägg i HBT-frågan. Man skulle önska en sanningskommission som gjorde upp med de förnedringar som folk utsatts för genom historien. Den mörka solkiga historien av aningslös beskäftighet. It's not gonna happen.
Men vad är det med skönheten. Jag skulle vilja gå en kurs och lära mej hur det kommer sej att skönheten är så förknippad med våra djupaste erfarenheter och existentiella villkor. Varför det är så snyggt så det gör ont. Måste kolla Södertörns kurskatalog. Som om jag inte har nog med högskolepoäng. Men det måste ha med sorg att göra. Det måste vara förlusten i det, det finns ingen annan förklaring. Att bli lurad är kanske att berövas sorgen. Medan förförelsen har direktkontakt med döden. Typ Döden i Venedig. Finns det nån som har ett bättre förslag?
