Hon: - I dont know what that is.Jag: - It's equal shares espresso and steamed milk.
Hon: - I don't know how to make that.
Jag: - Just make a double espresso and add the same amount of milk. Varpå hennes kollega kommer till undsättning:
- I know what a cortado is. I used to have a spanish girlfriend.
Jag: - Ok!
Hon: - But I don't know how to make it.
Jag: - Just make an espresso and fill up with some milk.
Hon: - I can try!
Varpå hon satte igång.
Jag: - You were served cortados by your girlfriend but you didn't make any?
Hon: - No, I never figured it out.
Hon började försiktigt hälla lite mjölk i pappmuggen.
Hon: - Have you been to Spain?
Jag: - Yes.
Hon: I love Spain.
Jag: Me too.
Tog det komplicerade kaffet med mej ut på balkongen och tog några bilder med mobiltelefonen inspirerade av Gerhard Richter, till exempel den ovan grumliga. Men det som hängde kvar var helt andra bilder från en fotostudio i Libanon under 1950-talet, Studio Shehrazade. Jag var lite ledsen på grund av dem men försökte att inte bli alltför berörd utan hålla mej cool på Tate Moderns lilla balkong. Men det steg upp som en flod. En sån sorglig historia. Med Themsens mörka trögflytande vattensörja framför ögonen började jag önska att det kunde gå att spola tillbaka tiden så det där paret fick en ny chans. Gör om, gör rätt. Det gör så ont med all sorg. Det blir värre med åren. Alla som fattas en och alla missade chanser och brutna löften och tankar på hur det kunde ha varit. Det är fan outhärdligt. Men jag promenerade vidare till Borough Market och åt ett par ostron, drack ett glas vit bordeaux och tänkte inte mer på det.
