Vid Eden Lake

"Titta på teven, dricka vin, slappna av" som A brukar säga när han tänker högt i sitt dechiffrerande av det svenska mysteriet. Men det var ingen avslappning att titta på Eden Lake. Ni som har sett den förstår vad jag menar. När jag ser våld så tror jag att det är jag som utsätts för det. Det gör ont överallt, jag känner skräck och samtidigt blir jag ledsen. Tar liksom ut sorgen i förskott. "Hur ska de komma över det där traumat?" I Eden Lake är de iofs döda när filmen slutar. Men hur blir det för deras anhöriga? Jag googlade på filmtiteln och hittade recensioner och en intervju med James Watkins som regisserat filmen. Som vanligt när man läser intervjuer med regissörer så blir man besviken. Jaha det var det han tänkte. Det förvånade mej att recensenterna inte valt att jämföra Eden Lake med Hanekes Funny Games. De liknar varandra, men till Edens nackdel eftersom den saknar Hanekes stringens och totala ovilja att underhålla. Men båda är välgjorda och ytterst grymma. Båda handlar om präktig medelklass som blir omsorgsfullt torterad och slaktad. Watkins försöker få med nåt slags klassperspektiv som bara känns konstruerat, en sorts brittiska rednecks eller white trash kanske, som på nåt sätt ska förklara ondskan. Kanske en konflikt mellan arbetarklassens "ha det bra" och medeklassens "må bra". Det förstnämnda nåt slags indolent hängivelse åt omedelbara njutningar medan det senare innebär en kärvare strävan genom kroppslig kontroll, miljömedvetenhet, göra rätt, tänka och känna rätt, kort sagt inre och yttre disciplin. Det är den som bestraffas i filmen. Så slakten på medelklassen är kanske en ventil. För just medelklassen.

Jag undrar om inte alla filmer som väcker grundaffekten skräck är moralistiska. Omedvetet från regissörens sida. Som Boys Don't Cry: "Titta hur det går om du envisas med att vara transsexuell". Eller Frances: "Ja så går det om du har integritet!". Det perversa behovet hos den tysta majoriteten att få frossa i hur dåligt det går för den som avviker. Jag blir alltid misstänksam när nån säger att den gillar Boy's Don't Cry eller Requiem For a Dream. Eller Frances. Att gilla Eden Lake eller Funny Games är mer masochistiskt. Och då mer sympatiskt på nåt sätt. Både i Eden Lake och Funny Games är offren sådana vi ska identifiera oss med, inte ta avstånd ifrån. Bådas offer färdas aningslöst ut på landet i en sports utility vehicle. Kanske medelklassens starkaste symbol. I Hanekes film löser de melodikrysset. Det moralistiska ligger i det där naiva. I tron att det går att kapsla in sig. Funny Games ger mer tolkningsutrymme än Eden Lake, framförallt existentiellt. Familjen som färdas i sin suv har vänt sig bort från Gud, det vill säga tror att de klarar sig bra, att de har koll, att de har tänkt på de flesta faror. Suven med multipla aribags, sommarhuset, attiraljerna, Babels torn.

Det är som om vi vill bort från oss själva. Idag var jag ute och sprang i Nackareservatet. Man tänker snabbt när man springer, stackatoartat, mellan flåsen, väldigt korta tankar. Jag tänkte på Ireen von Wachenfeldt, hon som var ordförande i ROKS och som sa att män är djur. Sedermera rättade hon sitt uttalande och sa: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur". I vilket fall har hon väl rätt. När man ser ett ungt heteropar med sin barnvagn ute och gå så undrar man. Om nu mannen är ett djur eller ännu värre, vad är då kvinnan? Hur skulle de försvara sitt revir om de var hotade? Var finns det djuriska? I de otrohetshistorier som kanske aldrig kommer att uppdagas? Eller kommer de kanske att ge sig av till Eden Lake en vacker dag? I den tomtebolycka vi nästan alla strävar efter är vi kanske egentligen innerst inne beredda på attack. Vår beredskap finner ett litet pysande utlopp i skräckfilmer, i det underbart paradoxala i att äntligen få ha en skön hemmakväll efter veckans strider och då hyra en skräckfilm. Var det Gloria Steinem, denna ibland vettiga men ofta fördomsfullt fördömande feminist, som menade att det västerländska samhällets undergång kommer att bero på förvekligandet av mannen? Alltså medan barbarerna står och flåsar bakom gränserna?

Hon är uppenbart förvirrad. Om mannen vill bli förvekligad bör inget hindra honom. Men om nu ondskan finns, vem ska försvara oss? Jag skulle inte överleva en kvart vid Eden Lake. Jag skulle böna och be: "Snälla döda mej snabbt så jag slipper se fortsättningen." Enligt Steinem är jag i så fall dömd till undergång.

Vad man behöver

Gå nu in på den här sidan och fundera över om ni inte vill lägga ett fett bud på en lägenhet på Hornsgatan. Det kan vara precis vad ni behöver. Det skulle dessutom lindra min sorg över förlusten av detta profana kyrkorum, detta laboratorium för kontemplativa experiment. Man kan praktiskt taget försvinna därinne. Med dörrarna stängda är lägenheten alldeles tyst. Man kan höra sina egna andetag och klockan som tickar. Tiden är vårt enda hem. Kristina Lugn skriver dock att soffan är en viktig del av hemmet. Hon undrar även om man, när man dör, bärs ut tillsammans med soffan. Eller om man bärs ut var och en för sej. Jag tycker nog att växterna är en viktigare del av hemmet. Soffan bara står ju där. Men växterna växer. De gör anspråk på att bo där. Och de rör knappast på sej, de söker ingen annan sovplats. De flesta människor som säljer sin bostad brukar, vare sej de idkar homestaging eller ej, ta bort en massa saker. För mej är det tvärtom. Med viss vånda inhandlades några krukväxter och ställdes fram nån pryl som ska ge just den där illusionen av ett hem. Frågan är om vi nånsin har haft något hem. De flesta av oss har dock alltid haft en sovplats. Men hela idén med ett hem är väl ett borgerligt projekt sprunget ur 1800-talet. Precis som den monogama tvåsamheten. Medelklassen är ett ständigt pågående projekt. Kanske en räddningsplanka när vi riskerar att tippa över i ingenting. Skiljeväggen mellan det privata och det offentliga är väl också en 1800-talsprodukt. En av medelklassens diskurser. Fasaden, personan, gardinerna. Att kliva fram bakom gardinen uppfattas som gränslöst. Människor som saknar borgerlighetens diskreta charm brukar uppfattas som i avsaknad av gränser och omdöme. Men är det inte gränserna som gör oss till främlingar för oss själva? Det här att hela tiden vara innesluten i ett hem. Att stå bakom gardinen och nypa bladen av krukväxterna medan det inre livet är lika tumultartat som allt som tycks pågå på andra sidan gardinen. Var det inte borgerlighetens tryckkammare som födde psykoanalysen?
Oavsett om hemmet är en metafor eller en försvarsmekanism så är hela idén förförisk. En religion. Med Hemnet som dess apostel. Lägg ett bud.

Nevereverland

För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.

Midsommartraum(a)

Nu skimrar lägenheten av rengöringsmedel. Och Lagaplan blänker i solen. Jag lyssnar på Kate Bush, Sunset.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.

Springsteen, Bolaño, Björck, Kandre & äggröra

Inspirerad av Magnus (Rymdskeppet, se länken) som påminde om Atlantic City, har jag återigen hamnat i en Springsteenfas. Varför ska man utsätta sej för all skit när det finns nåt så bra som The River. På spotify fanns en liveversion. Men den bästa Springsteenlåten är för mej Youngstown.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bolaño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.

April bla

Hade så gärna velat gilla fever ray. Men det är trist som ikea. Snyggt och rätt.
Är fortfarande liksom irriterad på den där Ray Kuun som skrev boken som varnades för i förra inlägget. Boken borde ha en varningstext faktiskt. Den patologiska narcissisten använder sig av andras empatiska förmåga för att driva igenom sina egna planer. Karaktären i boken använder sig av sin förstående fru. Han ger sig inte förrän hon blir ett vackert lik. Och sen skriver han dessutom böcker om henne för att dränera henne ytterligare. Och boken är ju så skitdåligt skriven dessutom. Nä jag är fortfarande så jävla irriterad. Så går det när man ska försöka hänga med i samtiden istället för att sitta under sin högstämt immiga kupa. I splendid isolation.

Intryck doppas i amygdala för att bevaras som minnen. Undrar om inte språket, detta mystiska undflyende neurologiska system, som liksom Makten finns lite här och där, också måste doppas i amygdala för att bli begripligt. Om jag nån gång lyckas formulera nånting så visar det sej alltid vara ett minne. Minnenas trivialitet dunstar när man pillar ut några jästa fragment. De får sitt värde i att vara dåtid. Precis som surströmming. Här och nu har inget språk. Det är för banalt. Det finns nåt lockande i det förflutnas förtätning. Så många skuggor och vrår, en tät dimma där ansikten och repliker dyker upp. Minnet är som sobril.

Vi tog en cykeltur till Årsta och käkade på Palmyra kebab. A fick för första gången sen han kom till Sverige smaka schyssta kikärtsbollar. Sen cyklade vi över Årstabron i blåsten. Svettig och kall samtidigt och ljudet av grus och dofter från den skira grönskan. Ömtåligt hårt ljust och kallt, det är vårkänslor för mej. Hoppas de går över snabbt och att det blir så inihelvete hett inombords.

Bokvarning & pjästips

Får inte längre några tips om hur jag ska göra bloggen läsvärd. Läsbar. Folk har gett upp. Jag med.

Istället för att ge boktips kan man ge bokvarningar. Läs till exempel inte "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Den handlar om en man som är ute och super och knullar runt medan hans fru ligger och dör i cancer. Det finns tydligen en fortsättning som handlar om att frun är död och han är ute och super och knullar runt. Det finns citat på framsidorna som tyder på att recensenterna har blivit berörda. Någon har gråtit "massor". Det är lika ofattbart som att någon tycker att Sex and the city är kul.

Boken är oavsiktligt - tror jag- intressant. Den gestaltar nämligen en total tomhet. Mannen (och den stackars frun) tillhör den nya medie- (över/under?) klassen. Det handlar mycket om vad folk har på sej. Inget fel i det. Men på ett tomt vis. Och lite ängsligt. Märkena ska kanske symbolisera huvudpersonernas ekonomiska framgång men lyser bara upp deras andliga katastrof. Till slut bestämmer sig frun för att ha en blå replay-klänning på sig när hon begravs. Och en diesel-jacka. Mannen tycker att hon ser så fin ut i sin replay och sin diesel. Kanske är det ändå inte oavsiktligt det där tomma?

Designermärken kan vara som smycken eller som "nånting i sig". Som en tag. De blir vackrast om de saknar representativitet. Då förlorar de sin unkna ängslighet, sina pretentioner. I pjäsen Full galopp som går just nu på Fria teatern på Kungsholmen (de ger även Höst och vinter i sin andra lokal i Högdalen, skynda och se sista föreställningen på torsdag för den är så stabilt bra) droppar huvudpersonen märken och namn till höger och vänster. Men inte på ett tomt onanistiskt-narcissistiskt vis utan som metonymiska effekter. Det är en tragisk historia. Det verkar som om det äldre par som leder fria teatern har en förkärlek för svart humor. Full galopp handlar om en åldrad nyss avsatt chefredakör för amerikanska Vogue, Diana Vreeland. I hennes monolog (framförd av en Håkan Jonsson som spelar pappan i Höst och vinter) klamras det fast vid märken och namn som om det var räddningsplankor i hennes accelererande undergång. Varje uttalat märke blir köttiga bokstäver, munnen som fylls av ordet och spottar ut det som om det vuxit inne i kroppen under ett helt liv. Hela 1900-talshistorien bedöms av Diana Vreeland utifrån grad av chicness och stil. Det är nånting med det där när det blir liv av tomhet. Ray Kluun gör tvärtom, död och tomhet av liv.

På tal om det så stod det i DN i dag att framtidens bostäder kommer att vara fria från allt man inte gillar. Det kallas nischat boende. Man kan bo rökfritt, barnfritt, djurfritt. Alltså inte bara i sin egen lägenhet utan i hela huset, kanske hela kvarteret. Tala om absolute narcissism.

Elegance is refusal. -D Vreeland