Parrelationsnormen

Livskamrat. Det låter fint men osexigt. Ett ord med sån densitet att det får golvet att spricka. Liv och kamrat, två dimensioner förenade, tidsdimensionen och den mer kompakta relationsdimensionen, den tredje variabeln. Har aldrig lyckats uppnå det kamratliga tillståndet. Jag brukar externalisera hela den betingelsen genom att tänka att jag bor i ett litet land för mig själv. Där kan jag sitta och inombords vifta med min enastående nations flagga. Röra mig inom gränserna för min föreställningsförmåga. Leva över mina naturtillgångar. De senaste åren har jag börjat tänka jävligt normkritiskt. Men parrelationsnormen är så svår att få ordning på. Är det för att den befinner sig så långt inne i vårt allra mest atavistiska inre? Ett grundläggande behov av att vara omsluten. Den som befinner sig i en parrelation är kanske skyddad mot existensens betingelser, åtminstone för ett tag. Har man dessutom barn är man kanske försäkrad även mot framtida ödslighet. Fast det är man ju inte. Hur det än är så föder kvinnan grensle över en grav. Vad vi gör medan vi faller verkar oviktigt ur existentiellt perspektiv, vilket för somliga är en positiv tanke. För andra kanske det blir meningslöst även inombords, inte bara rent objektivt i form av de givna betingelserna. Det tänker jag på när jag försöker utöva mitt yrke. Det är på liv och död. Om man försöker begripa det så har man inte så mycket hjälp av självhjälpsböcker. Jag tror att parrelationsnormen bygger på döden. Det gör väl i och för sig det mesta.

Det solitära tillståndet är kanske emot naturens lagar. Men det är så mycket som är naturvidrigt som vi ändå gör hela tiden. Dessutom finns inte naturen i någon ren form. Det är bara biologister som tror det. Till slut är vi ändå lämnade med att göra egna val utifrån hur det känns, eller utifrån vad som är mest logiskt. Jag personligen pendlar mellan att utgå från vad som känns rätt och vad som verkar mest förnuftigt. De inre konflikterna mångfaldigas eftersom det som känns rätt kan vara även det motsatta och detsamma gäller dessvärre vad som verkar mest förnuftigt. Det är inte konstigt om man skaffar sej en guru. Jag har letat ett tag men än så länge förgäves. Ibland försöker jag använda mej av praktiska råd från Laurie Anderson: He didn't know what to do. So he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way. Eller John Lennon: Whatever gets you through the night, it's alright, it's alright. Eller - som vanligt - Patrick White: Ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Men till sist är det jag som ska tolka och värdera, utifrån min smala horisont och solitära knepighet.