lördag, februari 14, 2009

Det föll mej aldrig in

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind

Förutom den geniala rytmen och rimkonstruktionen. Redan som tonåring hade jag på känn att det där raderna betydde nånting. I synnerhet när de sjöngs av Sarah Vaughan eller Peggy Lee. Nu vet jag precis. Det är den bråddjupa ensamheten som man plötsligt blir varse när man i korta stunder inte lyckas inbilla sig någonting alls. Den kommer med åren. Den ökar parallellt med risken för lungcancer. Ensamheten is the new shit. Samtidigt som ansikten och namn mångdubbelt exponeras i det inre livet blir det allt ödsligare utanför. Vad lustigt att jag såg Monika Zetterlund uppträda i Vällingby Folkets hus 1990 samma dag som Sarah Vaughan dog. Och Zetterlund började gråta på scenen. Jag blev berörd trots att jag var lite omtöcknad av en sovjetisk tarmparasit och påföljande viktförlust. Det visade sig att jag var kraftigt uttorkad och jag svimmade hemma i min 90-säng på natten. Ändå kände jag mej inte alls lika ensam som jag kan göra i nuvarande välmåga. Om jag nu för tiden skulle svimma i en 90-säng av furu på Lappkärrsberget skulle det inte finnas nån nåd. Det är inbillningsförmågan som avtar.
Förra gången jag försökte bo nånstans var det vägg i vägg med en gammal kedjerökande man och hans illaluktande hund. Vi brukade mötas i hissen. Sedan dog hans hund och han grät i en vecka. En hund var bättre än en tjatig fruga sa han. Han hade haft en sån också. Varje gång jag åkte hiss med honom och försökte att inte andas genom näsan pga lukten av otvättad ensamhet kunde jag inte undvika känslan av att det där är jag om 30 år. Den känslan ter sig alltmer verklighetsförankrad. Det som återstår. Uneasy in our easy chair.