lördag, januari 26, 2013

Sublim

När man är vuxen räcker det inte med att känna sig trygg. Man måste bli rädd också. Hålla sig vaken. Ingen avspänning utan anspänning. Man slocknar ju annars. De utdragna förhandlingarna mellan tanke och känsla, och de strandade förhandlingarna, mobiliseringarna. Vår fria vilja är kanske en funktion av vår strävan att frigöra oss från kroppen och samhället. Ändå är det nästan bara där vi vistas. Och utan det ena eller det andra finns vi inte ens. Jag pallar inte idén om nirvana och har inte mycket till övers för medveten närvaro. De är en sorts genvägar för att slippa ta itu med den egentliga frågan, vad vi innerst inne vill. Vad vi sannerligen behöver.

Men å andra sidan: whatever gets you through the night.

Tog fel pendeltåg imorse och blev stående i periferin på en kylslagen perrong, kaffesugen och med inledningen till "En vintersaga" i huvudet. Det enda sättet att stå ut i Jämmerdalen är genom att sublimera. Det görs genom att man sätter ord eller bild till sin solkiga sorgliga verklighet och låter de orden eller den bilden förvanska upplevelsen, avsiktligt felintona den så att den får ett skimmer som gör den uthärdlig. Här förenas Aristoteles och Freud. Aristoteles betonade vikten av att skildra den högsta kasten för att göra tragiken gyllene och fallet större. Genom ett större fall så förädlas vår erfarenhet. Freud betonade vår strävan att sublimera drifter och deras derivat till något som är möjligt att ha som ideal och ledstjärna och i vars riktning man kan kanalisera sin psykiska energi. Snuvig och trött och förbannad på mig själv och med en akut version av den annars ständiga och slumrande frågan: vad är meningen? i huvudet lyckades jag ta mig samman och skriva dessa rader som jag just exakt nu sitter och skriver. Jag tror att det är så mycket sublimering jag förmår. Det blir inte bättre än så.

lördag, januari 05, 2013

Parrelationsnormen

Livskamrat. Det låter fint men osexigt. Ett ord med sån densitet att det får golvet att spricka. Liv och kamrat, två dimensioner förenade, tidsdimensionen och den mer kompakta relationsdimensionen, den tredje variabeln. Har aldrig lyckats uppnå det kamratliga tillståndet. Jag brukar externalisera hela den betingelsen genom att tänka att jag bor i ett litet land för mig själv. Där kan jag sitta och inombords vifta med min enastående nations flagga. Röra mig inom gränserna för min föreställningsförmåga. Leva över mina naturtillgångar. De senaste åren har jag börjat tänka jävligt normkritiskt. Men parrelationsnormen är så svår att få ordning på. Är det för att den befinner sig så långt inne i vårt allra mest atavistiska inre? Ett grundläggande behov av att vara omsluten. Den som befinner sig i en parrelation är kanske skyddad mot existensens betingelser, åtminstone för ett tag. Har man dessutom barn är man kanske försäkrad även mot framtida ödslighet. Fast det är man ju inte. Hur det än är så föder kvinnan grensle över en grav. Vad vi gör medan vi faller verkar oviktigt ur existentiellt perspektiv, vilket för somliga är en positiv tanke. För andra kanske det blir meningslöst även inombords, inte bara rent objektivt i form av de givna betingelserna. Det tänker jag på när jag försöker utöva mitt yrke. Det är på liv och död. Om man försöker begripa det så har man inte så mycket hjälp av självhjälpsböcker. Jag tror att parrelationsnormen bygger på döden. Det gör väl i och för sig det mesta.

Det solitära tillståndet är kanske emot naturens lagar. Men det är så mycket som är naturvidrigt som vi ändå gör hela tiden. Dessutom finns inte naturen i någon ren form. Det är bara biologister som tror det. Till slut är vi ändå lämnade med att göra egna val utifrån hur det känns, eller utifrån vad som är mest logiskt. Jag personligen pendlar mellan att utgå från vad som känns rätt och vad som verkar mest förnuftigt. De inre konflikterna mångfaldigas eftersom det som känns rätt kan vara även det motsatta och detsamma gäller dessvärre vad som verkar mest förnuftigt. Det är inte konstigt om man skaffar sej en guru. Jag har letat ett tag men än så länge förgäves. Ibland försöker jag använda mej av praktiska råd från Laurie Anderson: He didn't know what to do. So he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way. Eller John Lennon: Whatever gets you through the night, it's alright, it's alright. Eller - som vanligt - Patrick White: Ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Men till sist är det jag som ska tolka och värdera, utifrån min smala horisont och solitära knepighet.