onsdag, januari 18, 2012

Imperfect glass

Det är väl en ambitionsnivå så god som någon att läsa alla Patrick Whites romaner en gång till. Eller också har jag bara ramlat in i ett av hjärnans små kaninhål. Där ligger jag nu och läser romanen A Fringe of Leaves, kanske PW:s mest envetna karaktärsskildring. Jag har fått lära mej att en god roman ska innehålla en utveckling av romankaraktärerna. Kanske gäller det även ett gott liv, vilket skulle förklara ganska många saker när det gäller mitt eget. Låt oss hoppas att det finns andra kriterier att bedöma Livet med än dess konstnärliga kvalitet.
I Ellen Roxburghs fall sker dock åtminstone ett par metamorfoser. Men det fiffiga med PW:s romanfigurer är att de egentligen inte förändras. Men man kommer ur sin puppa, på mer eller mindre våldsamma sätt. I Ellen Roxburghs fall genom att hon lider skeppsbrott och tillfångatas av aboriginer och får utstå både det ena och det andra. Kanske kan man se skeppsbrottet som ett inre skeppsbrott. Vågorna som sköljer en iland är en kraft utanför en själv men i samklang med den. Historien bygger på en verklig händelse, en Mrs Fraser som råkade ut för något liknande nån gång på 1800-talet, varefter ön där hon hamnade utanför Queenslands södra kust heter Fraser Island. Men PW gör sitt eget skoningslösa porträtt av en människa som inte hör hemma någonstans men som är klarvaken. Hon är en främling redan innan hon tillfångatas. PW vänder och vrider på Ellens främlingskap. Det är konstant samtidigt som det växlar nivå eller fokus. Hennes sätt att se är kanske annorlunda men bland ursprungsbefolkningen blir hon en verklig främling, inte bara en dold. Och det kanske är det som frigör henne. Ett religiöst färgat martyrskap finns hos alla PW:s karaktärer, men förmodligen frikopplat från idén om en gud, snarare förbundet med existentiella villkor utan en gud.
PW avskydde brist på stil, typ förortsvillor i tegel och allmän ytlighet och fördumning. Samtidigt valde han att ge det pris han fått som Årets Australiensare vidare till Dame Edna. Och han vägrade komma och ta emot Nobelpriset. Fast det sägs att han gladde sig i hemlighet. Men det finns nåt uppfordrande i hans gestaltningar. I sättet att betrakta. Nåden kommer först när man hängt av sig personan. I Ellen Roxburghs fall när hon är fullständigt förslavad och berövad allt. Det benådande hos huvudpersonerna i PW:s böcker är kanske att de förmår vistas i ett mellanrum där det finns lite luft mellan den de är och den de bör vara för att (van)trivas i kulturen. Det är liksom inte vattentätt.
Det finns vissa cues för vem Ellen Roxburgh är. Som när hennes man säger att han är nöjd med att hon inte är en bildad person.
'There is almost nothing', she sighed, 'that cannot be changed for the better.' Och författaren tillägger: But in her own case, a kind of sensual apathy intervened as often as not between the intention and the act. Or, in the beginning, life to be lived.
Det finns en viss densitet i de raderna. Ellen är alltså en person med ideal eller ambitioner. Men som lider av en sorts sensuell apati som tycks hämma hennes strävan. Dessutom finns det ett liv att leva (hon kommer från svåra omständigheter). När hon innan skeppsbrottet, när stormen blåser upp, ger sig ut på däck och halkar omkring och nästan blåser överbord kommer kaptenen ut för att hjälpa till och reflekterar på följande sätt:  
Possibly Mrs Roxburgh was only trying to test her courage in a man's world, though the captain suspected it was more to it than that. He would not have known how to express it, but in his still centre, round which many considerable storms at sea had revolved, he sensed that his passenger had an instinct for mysteries that did not concern her.
När hon kommer ner till hytten igen och tar av sig de våta kläderna framför spegeln drabbas hon av ett minnesfragment, kanske går hon till och med in i ett dissociativt tillstånd:
Her skin, mottled by the imperfect glass and watery stare of dazed eyes, brought to mind some anonymous creature stranded at a street corner in a fog of gin and indecision.
Hennes relation till sin far blir inte mer uttalad än så. Alla små cues tillsammans bygger ett porträtt som blir lika levande som alla människor man har omkring sej, fragmenterat och svårbegripligt.