Nothing places

Min fars hemby är numera nedlagd. Biografen har brunnit ned. Butikerna har stängt och deras skyltfönster är nödtorftigt omgjorda till vardagsrumsfönster. Såna fönster som filifjonkan ängsligt upplevde att man inte kan titta ut genom, bara in. Elljusspåret börjar växa igen. De tappra inbodda vårdar sina villaträdgårdar så att inte granskogen som redan tagit över åkern ska smyga in sina grenar genom staketet. Vilket påminner om kampen att hålla Stilla havet stånget, skildrat i Duras roman Un barrage contre le Pacifique. Det är bara själva det idoga beskärandet som skiljer byn från ödemarken. För de som bott vid en landsväg i hela sitt liv kan det vara viktigt att hålla gräset vid vägrenen kort.
Omkring det som var järnvägsstationen finns några fina ickeplatser. Såna finns inte längre i Stockholm, inte ens under broarna. Jag joggar förbi dem vilket ger en annan upplevelse än när man genom fönstret på X2000 får en förnimmelse av något depressivt inom sig själv gestaltat i den meningslösa grässlänten och den malplacerade parkbänken som ingen nånsin sitter på. Snarare blir det en nästan salig upplevelse. Kanske för att ickeplatser påminner om andra mellanutrymmen, inre såna, där man känner sig fri eller förundras. Det finns människor som till och med har ickeplatser hemma i lägenheten. Där man kan man gömma sig från andra eller från sig själv. Eller också är det på en annan nivå, inte fråga om att gömma sig utan att på något sätt framträda utan larmet från en påträngande verklighet som kräver omedelbar respons, som förväntar sig kronisk reaktivitet. Kanske är det en typ av geografisk fromhet, ungefär som de ikonmålare som strävar efter att gestalta ett ansikte helt befriat från begär. Den där bänken där man aldrig satt. Det där slyet som sköter sig självt. Frånvaro eller ickevarande. Ickeplatserna är kanske det tysta motståndet. Bilden ovan är i så fall ett exempel på motståndets estetik.