Inspirerad av Magnus (Rymdskeppet, se länken) som påminde om Atlantic City, har jag återigen hamnat i en Springsteenfas. Varför ska man utsätta sej för all skit när det finns nåt så bra som The River. På spotify fanns en liveversion. Men den bästa Springsteenlåten är för mej Youngstown.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bola ño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.
