I min mobil finns inga smileys som kan ge uttryck för mtt intressanta och komplexa känsloliv. Det tycker jag är frustrerande (även om J en gång påstod att jag bara har två känslor: kinkig och glad, beroende på om jag är trött och hungrig eller mätt och utsövd). Det är i alla fall konstigt att min mobil till exempel inte har en smiley för: Jag vill egentligen inte säga det här men nu gör jag det ändå och jag ångrar mej nästan men ändå inte.
Befinner mig just nu på Gran Canaria. De som bor och arbetar på den här vackra ön har, som det verkar, under turismens evolution utvecklat en komplexitet i sin mimik som en smiley aldrig skulle kunna illustrera. Kanske har de en känsla för det absurda i tillvaron. Kanske har de förmågan att hysa medmänsklighet och häpnad i samma hjärtslag. En halvt ironisk, halv seriös välvilja höljd i förtröstan. Den vuxna människan upplever sällan rena känslotillstånd. Det rör sig om blandaffektiva tillstånd. Men jag undrar om inte de nordeuropeiska turister som reser hit och sätter sig längst in i köpcentrats allra muggigaste och mögligaste hörn och dricker gin & tonic befinner sig i ett renare känslotillstånd. De ser nämligen bara ledsna ut. Eller anar man en bitterhet också? Som hos damen som, efter vad det verkar en alldeles för nyligen genomgången höftledsoperation, mödosamt försöker ta sig fram till vattenlinjen genom den sliriga sanden. Hon ser målmedvetet ilsken ut. Reeespect.
Glidningen fram och tillbaka, hit och dit, on och off, mellan att vilja och inte vilja, mellan att känna frid och oro. Egentligen pågår allting samtidigt, simultant. Man visar och döljer sig på samma gång. Var det inte den marxistiska filosofen Lukacs som skrev om maskens (smileyns?) dubbla funktion av att gömma och avslöja? Kanske är all mänsklig kommunikation så dubbel. Eller är det som Beckett skriver, att endast tystnaden talar och allt det övriga tiger. Jag vet inte. Men jag anser att Playa del Ingles borde K-märkas. Dess 70-talsarkitektur förenar så (skenbart) motstridiga tillstånd som utopi och förfall. Stilen som med tiden uppstått skulle kunna kallas för utopisk realism. Eller turistisk defaitism? Guidade rundturer borde i alla fall anordnas. En del av husen kan man titta länge på och undra: Hur tänkte de? Jag skulle ge några euros för att få veta.
Keywords till det här blogginlägget är två citat:
Language is a virus from outer space - William S Burroughs
Paradise is excactly like where you are right now, only much much better - Laurie Anderson
