Alberta Hunter bl a bl a

Jag känner en stor respekt för musiker. Och människor som kan måla. Jag berättade för Ola att jag tog pianolektioner i fem år och att det var helt bortslösat. Ola är en bekant som är klassisk pianist. Han spelar lite här och var och undervisar plus att han klinkade lite på Levelius (nuvarande Berlin) när det begav sig. Dvs när herr Levelius eller nån av gästerna fick för sig att brista ut i en kuplett eller nåt. En kväll var det en snygg blond operasångerska som hoppade upp på bardisken och sjöng en aria ur Carmen. Ola var alltid med på noterna uppe på en liten mezzanin där han satt vid pianot. Levelius har ju tyvärr stängt. I vilket fall är det synd om mig för det är fruktansvärt att tycka så mycket om musik och inte kunna uttrycka det annat än i patetiska ord. Vi hade jazzkväll hemma hos honom och han sa till mej att jag kanske skulle ha satsat på sång istället för piano. Jaha, och nu är jag medelålders och det går inte en sömnlös natt utan att jag kommer på nånting som är för sent. Det är också fruktansvärt. Men nu har jag bestämt att den här bloggen ska handla om bra musik. Det var i lördags, vi lyssnade igenom en bråkdel av hans skivsamling, det ena gav det andra, det var julafton för mig. Ju längre tillbaka i tiden vi gick, desto bättre blev musiken. Det förvånade mig. Jag tror ju att allting blir bättre och bättre med tiden, utom jag. Till slut, framåt natten, när jag började minnas Leif ”smoke rings” Andersson (jag och brollan var ensamma hemma nån gång på 70-talet och för att lindra en hastigt uppkommen mörkerrädsla –låter kanske konstigt för vi var väldigt tuffa men så var det- satte vi på radion och blev vettskrämda när Leif ”smoke rings” Anderssons bråddjupa sönderrökta röst fick hela villan att skallra. Vi trodde kanske att det var en röst från andra sidan) var vi nere på 20-talet. Det var Roberta Hunter, Ida Cox och Bessie Smith. Roberta låter helt fantastisk. Och låtarna heter sånt som ”Copulatin’ Blues” vilket säger nånting om hur underground det var. Hon var i alla fall en av de första svarta artisterna som lyckades ta sig från förtappad vaudeville till scener över hela världen. Sen valde hon att följa sitt kall och bli sjuksköterska. Men hon gjorde comeback i slutet av 70-talet när hon var i 80-årsåldern. I videon är hon 84. Innan hon blev sjuksköterska jobbade hon ihop med Eartha Kitt på Broadway en kort period. Jag fattade aldrig vitsen med Eartha Kitt på 80-talet men det kanske berodde på att hon hade tvingats börja parodiera sig själv. Tack vare filmklipp från 60-talet kan man dock uppleva hur bra och originell hon var. Så berättade modern att när hon och fadern gifte sig blev de av nån anledning filmade av Eartha Kitt när de -unga, vackra och säkert helt aningslösa- gick ut ur kyrkan. Hon var ju i Sverige ibland och uppträdde, i synnerhet under de år då hon var svartlistad i USA efter att ha kritiserat vietnamkriget. Nu undrar jag: tittade hon nånsin på filmen? Sen föddes jag och sen blev jag tonåring och då tror jag ”Smoke rings” las ner. Och nu har både Monika Zetterlund och Ingmar Bergman dött och det är sorgligt. Men jag gick hem i natten och nynnade på Amtrack Blues. Har inte haft en lika genomgripande konstupplevelse (det låter pretto jag vet men ni förstår vad jag menar typ som ett draperi som dras bort och nånting helt nytt och samtidigt välbekant och efterlängtat visar sej vagt i dunklet) sen jag var i Bilbao och såg tavlor av Oskar Kokoschka. Jag håller med Marcel Proust om att det bara är konsten som kan rädda oss. Och kommer att tänka på ett citat från jag minns inte var: ”Livet är en ren plåga och vi lever tack vare en osynlig Sol inom oss.”