Poesistunden

Det finns ingen
Ingen grön chartreuse i ensamhetens murkna lilla skola.

Jag kommer ihåg när Kristina Lugn var persona non grata i Kultursverige. Hon fick alltid dåliga recensioner, i synnerhet i DN. Professorerna på litt vet inst fällde hånfulla kommentarer om henne när samtida svensk litteratur var ämnet. Det är ju egentligen ett gott tecken. Ungefär som Edith Södergran som fick sina första dikter publicerade på skämtsidor i dagstidningarna. Ingen tog henne på allvar. Kanske måste de stora författarna vara missförstådda eftersom omgivningen inte är redo. KL slog hål på alla myter. I synnerhet myterna om det svenska samhället. Hennes gestaltning av förortsångesten i psalmform. Det höga och låga.

Det finns stiletter som plötsligt fälls ut
ur vänligt framsträckta bananer.

Vi satte upp hennes första (?) pjäs i gymnasiet 1986. Då ansågs hon fortfarande vara nåt slags smaklös underhållning i tv. Pjäsen var knivskarp även om vi inte var det. En kvinna kommer till vårdcentralen p g a lite diffusa smärtor och träffar där en fotvårdsspecialist och en överläkare som beslutar sig för att amputera hennes fötter och när de ändå är igång ge henne dödshjälp. Det var en ganska kondenserad text. När KL fick veta att vi satt upp den i skolan föreslog hon att vi skulle göra den hemma i hennes vardagsrum. Men det blev aldrig av. Vi var chockade över att överhuvudtaget tala med henne. Det kändes som om vi gjort nåt förbjudet som bara snott hennes pjäs från radion, skrivit ned den och satt upp den. Vi sa till henne: Du är Sveriges största poet. Hon sa: Det var det snällaste någon sagt till mig. Och det var det förmodligen. Med tanke på att hon var lika hatad som Palme. Men nu är hon invald i Svenska akademin och DN skriver: Kristina Lugn har landets bästa språkkänsla med ett absolut språkligt gehör. Hon är helt enkelt fruktansvärt bra. Hennes glidning mellan allvar, komik, subtiliteter och grovheter är djupt originell.
Varför förstod man inte det då? Kanske är det så att om man står med båda fötterna i samtiden tappar man bort sig i den. Man kanske ska stå och vingla lite med ena foten ute i ett gungfly? Som när man går gymnasiet. Fick förresten en sentimental flashback igår på väg uppför rulltrappan vid Östermalmstorgs t-bana. Det var också 1986. Då gick jag uppför samma rulltrappa och hörde julsånger som ekade mellan väggarna. Det stod en kör däruppe som bjöd på pepparkakor. Jag blev varm i själen för jag var ensam i Stockholm, det var en fruktansvärt kall december, jag bodde i ett sunkigt kyffe och låg hela dagarna, som jag minns det, och läste romaner. Men igår när jag gick där var det ingen kör som sjöng, bara en massa stressade människor som knuffade sig förbi, men plötsligt ser jag en man i den andra rulltrappan som vinkar glatt till mig och ropar: "Bonjour Monsieur!" Det var ett fyllo. På Östermalm snackar fyllona franska. Jag hojtade glatt "Bonjour!" tillbaka men jag kände mig avslöjad. Stod där och kände mig sentimental. Med fuktig blick och hjärnan fylld av förtätad tid. Såna där ögonblick när decennierna smälter samman känns det som om allting omkring en hela tiden byts ut. Utom jaget. Är inte det konstigt?