baveuse

När man egentligen ska plugga kan man få en lust att göra saker som är lite postmodernistiska. Som att diska diskstället eller damma dammmsugaren. Och sen sno ihop en omelett. Det finns nästan ingenting godare. Bland maträtter är den Skapelsens krona. Man kan t ex lägga vad som helst i den och ändå är det en omelett. I Spanien kallas den tortilla. Men det är den franska som är äkta. Den ska vara lös inuti. Det har t o m Patrick White intygat. I romanen Stormens öga, en av hans fruktansvärt vidrigt bra romaner försöker en ganska ledsen och lite desperat australiensiska med franska anspråk förföra en fåordig träbock till norrman med en omelett. Och han säger: "Den är god. Det är bara... i mitt tycke... för mycket slem."
Och hon säger: "Baveuse! Det är så vi vill ha den."
Sen går hon vidare och påstår att det var fransmännen som uppfann omeletten men blir i samma stund osäker. Hela omelettepisoden är en så bra karaktärsskildring. Hon känner sig avslöjad av omeletten och missförstådd. "Hon torkade bort alla spår av den, men kunde inte befria sig från sitt äckel: det hade varat sig och efterlämnat ett ärr, synligt endast i ett visst introspektivt ljus."
Jag brukar tänka på den romanen när jag står och fixar en omelett. Och så igår läste jag i Joyce Carol Oates senaste roman "Fallen" (om det nu är hennes senaste fortfarande, hon skriver ju så helvetes snabbt) och plötsligt dyker det upp en omelett där också, och den är också "baveuse" och symbolisk. Syster och bror sitter på en diner och käkar och hon får in en omelett. Brorsan säger: "Det ser lite löst ut. Är det gott?" Och hon säger: "Jag tycker att en omelett ska vara mjuk inuti. Dubbbelvikt och mjuk inuti." Omeletten blir en symbol för hennes utveckling bort från det hårdstekta livet fram till något nytt mer odefinierbart. Det där var en tolkning. Omeletten får också en metonymisk funktion. Den bärs fram av en kock som precis som australiensiskan försöker förföra omelettätaren. Metonymin: omeletten hjärtat, känslolivet. Eller bara det dallriga i att visa sina känslor. Eller liksom hela situationen.
Och vi säger omelett när vi ska flina inför kameran. Det är ju så dumt då omeletten är så äkta och anspråkslös. Världens bästa maträtt, eller vad det nu egentligen är för nåt. Ett tillstånd. En existentiell grej. Eller nåt.