Bli av med saker

Förruttnelse hasta o älskade brud
Att bädda vårt ensliga läger
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
Blott dig till förhoppning jag äger

Lite höstkänsla med Stagnelius. På hösten kan man bli kyrkogårdsromantiker. Eller uppleva det grå oktoberskimret vid korvmojen i Högdalen (se trogen). Jag försökte i alla fall hitta en kompost. Sex stycken tioliterskrukor med jord skulle tömmas nu när balkongsäsongen är till ända. Jag la jorden i papperskassar från ikea. Det luktade död och ruttna körsbärstomater. Solrosornas illgröna stjälkar var hårda som massiv ek och stack upp ur ikeakassarna som nån marsiansk roadkill. Jag knixade med jordpåsarna mellan bilarna på Hornsgatan i riktning mot Tantolunden. Men då lossnade botten i en av påsarna och ca tjugo liter jord föll ut i en hög på gatan. Förutom att det kändes som en lättnad fick jag en surrealistisk förnimmelse där jag svettigt med bara händerna försökte liksom göra mig av med jordhögen genom att ösa den lite hit och dit. Och jag blev återigen förundrad över hur svårt det är att göra sig av med saker. Det är betydligt svårare än att skaffa dem. Vi människor ruttnar bort eller brinner upp, men våra ägodelar, alla mänskliga rester och artefakter, de liksom försvinnner inte. Inte ens blomjorden. Man måste bära bort dem och hoppas att ingen ser en. Man måste börja redan nu. Om man vill ha kontroll över kvarlåtenskapen. Om man inte tänkt leva i 200 år som min analytiker hävdade att jag verkade planera. Stagnelius dog ung och efterlämnade sina dikter och pjäser. Hans farsa som var präst ändrade sista raden i första strofen till: "Förskjuten av världen men icke av Gud". Ett sådant svek mot sonen. Var det agggressivitet bakom? Eller omsorg om sonen som hädade. Fadern som Fader, för Stagnelius kanske en och densamme.