Svart galla

För att må bra behöver man inte bara äta tre mål mat om dagen, springa på löpbandet tills man får blodsmak och i exakt rätt sekund binda räntan på det rörliga bolånet, man måste kunna vara mogen också. Man måste kunna uppnå den depressiva positionen, som trots namnet är något eftersträvansvärt. Att kunna sörja, kunna inte bestämma sig och ändå till slut göra det, kunna stanna kvar, kunna stå ut med det onda och det goda samtidigt och stå ut med glappet, mellanrummet, kunna artikulera det. ”Bristens ömkliga sekvens, likt två trädgrenar som vidrör varann i blåsten.” Kunna se subjektet i objektet. Vad det är mycket vi måste klara. Och ändå trivs vi inte. Även om vi ibland lyckas inbilla oss det. Har lagt märke till en anmärkningsvärd förmåga hos mig själv att tvinga mig. Vareviga dag. I novembermörkret. Det har regnat i tre veckor, det är drivis i Kvarken, snart kommer det gråsvarta snöslasket som ligger kvar så länge månaderna innehåller R. Och inte blir man gladare av att läsa om Libanon. Men från en pålitlig källa har jag fått veta att man inte blir lyckligare för att man har social trygghet och bor i ett i-land. Inte om i-landet har ett klimat som påminner om Bladerunner. I regnet i London gick nog psykoanalytikern Melanie Klein omkring och utformade sin teori om den depressiva positionen. Kanske skulle inte en kuban eller thailändare låtit sig nöja med ett sådant dystopisk mognadsideal. Det krävs rätt klimat för att hävda det inre bristtillståndet som ideal, för att se det som en styrka att alltid skjuta upp behovstillfredsställelsen. Vi som bor här i Jämmerdalen skulle aldrig synda omedvetet, skulle aldrig hänge oss utan en viss betänketid. Så det gör oss mogna. Eller projicerar jag nu?