Läser just nu Yvonne Hirdmans biografi om Alva Myrdal. Vad den familjen är fascinerande. Hela svenska 1900-talet förkroppsligas i Alva, Gunnar och Jan. Alva framstår som aggressivt ambitiös, känslig och highly intelligent. Men på 20-talet var hustruidealet en hushållerska och hon fick mest skala potatis åt Gunnar trots alla sina examina. Och ställa upp på natten: "Dennna simpla köttslighet, denna liderlighet som i varje kvinna ser ett redskap", skriver hon i dagboken. Ett tag hatar hon Gunnar och äktenskapet och vill skiljas. Hon står vid det öppna fönstret på vintern och hoppas bli sjuk och dö. Men hennes lösning är att med hjälp av sin egen narcissism ingjuta storhetsdrömmar i sin man. Det är en ganska genial men desperat lösning. Om han blir furste slipper hon vara piga. Hon lyckas på nåt sätt. Hon blir barnpsykolog. Det förtjänar ett sånt där "sic". Med tanke på hur hon behandlar sin son. Observationer, mätningar, skattningar. Myrdalarna hade hela socialdemokratin runt köksbordet. Den nya människan ritades upp, husen de skulle bo i, maten de skulle äta och barnens leksaker. Allting planlagt för att förverkliga den sunda friska människan med en god mental hygien. Deras ande svävar fortfarande över oss. Den svenska sundheten, samhällsindividen som sköter sin hälsa, tillber den, för att tjäna ett högre syfte, samhället. Ett samhälle som lider av en isande dödsskräck. Men Alva var mer komplicerad och mer kluven än hon vågade visa. Om hon hade visat det så hade nog Jan fått lite mer kontakt med morsan sin. Och hon med honom. Bra bok i alla fall. Läs den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar