yesterday's news

Förra veckan råkade jag läsa en krönika som handlar om min arbetsplats. Det var nedslående. Att man aldrig lär sig att man inte ska läsa kvällstidningarna. Jag har sett Hakelius stryka omkring i kvarteret och undrat om inte hans förakt för än det ena än det andra till slut kommer att smeta av sig även på mitt jobb. Här är iaf länken till krönikan för den som känner sig hugad: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,939984,00.html Efter krönikan vidtog en mailkorrespondens som tyvärr inte var mindre nedslående. Hakelius är upprörd över att ungdomar "pippar runt" och över den allmänna normlösheten, framförallt "den sexuella radikalismen", var han nu sett den. Han skrev också att den sexuella revolutionen fört med sig "mycket skit". Menade han sig själv? Jag valde att inte fråga. Men det värsta är att han tycker att hans åsikter är "inopportuna". Jo det är hans eget ord. Det bekräftar det där som vi alla vet: när man säger "det här får man ju egentligen inte säga men..." så följs det ofta av nån unken gammal åsikt som hängt med sen 30-talet. Det man skulle kalla för "folkets röst". Finns det nåt mer skrämmande än "folket" och dess "röst"? Jag lät honom få sista ordet för jag blev liksom likgiltig. Så gick jag på teater på Brunnsgatan 4 och såg "Jag har ett flygfotografi av kärleken". En sån vacker och sorgsen men ändå på nåt sätt hoppingivande titel. In i den trånga foajén struttade förstås Hakelius. Min likgiltighet övergick i debattlust som sen tyvärr övergick i blyghet så jag lämnade Hacke och hans fru ifred. I pjäsen förekom tyvärr en, visserligen påklädd och tafatt, men ändå sexscen mellan två ogifta personer. Jag hoppas att inte Hacke tog illa vid sig.