Dimmigt

Dimman tätnar över förorten
Och döden har en röd rosett
I sin lilla pannlugg

Och jag har ischias eller nåt allvarligt för resten av livet handikappande njurproblem. Ligga i dialys och ligga där och bli matad. Sjunka ner i regressionen, regressionsmat, fadd, ofarlig. Kanske är det aggressioner som inte fått utlopp? Att tycka synd om mig själv kan vara ett sätt att slippa tycka synd om Jan Myrdal. Han är åter på tapeten, kränkt av en artikel där han utmålas som en girig bedragare. Alva bröt med Jan, eller Jan med Alva. Enligt Jan kunde Alva inte fortsätta äta söndagsmiddag med en kommunist, om det så var hennes son. För hon ville bli utrikesminister. Vad skulle Säpo säga om kommunistsamröret med sonen? Och enligt Jan sa hans fru till sin ömma svärmor: ”Då får du fortsättningsvis äta middag med säkerhetspolisen istället.” Repliker värdiga Lars Norén. Varför har ingen skrivit pjäsen om den söndagsmiddagen? Alla ingredienser i samhällsfamiljsdramat förtätade, den ärelystna modern, på-nåder-sonen, det paranoida samhället utanför den gemytliga av Markelius ritade brommavillan där Alva bland alla praktiska lösningar t ex låtit sätta upp en skjutbar vägg mitt i dubbelsängen. Man hisnar inför hennes frejdiga lösningsfokusering. Snarkning - vägg fram, älskog - vägg bort. Barnpsykolog – son fram, utrikesminister – son bort. Man blir fascinerad. Känns som om Alvas ande svävar i dimman över Södermalm. Hon skulle ha gillat kognitiv beteendeterapi. Gillat de kurser man nu ger föräldrar på Södermalm, i konsten att vara tonårsförälder. En tonårspappa som går kursen berättar i Södermalmsnytt att han nu håller på att upprätta ett skriftligt avtal med sin tonårsson. Avtalsbrott innebär förmodligen sanktioner. Även om de positivt tänkande kbt:arna hellre talar om ”positiv förstärkning”. Kärleken är kärv Alexander, som biskopen sa. Och supernannyn har en skamvrå i sin verktygslåda. Barnen är en del av vårt ambitiösa jagprojekt. Kanske en besvärjelse mot det borgerliga samhällets upplösning? Eller är det inte aktuellt längre? Kognitiv beteendeterapi passar i alla fall perfekt som besvärjelse mot det mesta. Bevare de stackars barnen. Och mig som inte fattar nånting.