Bubbla

Här sitter jag på min snålt beskärda studietid och tänker på Irak. Det är underligt hur parallella skeenden kan ha så lite med varandra att göra. Kanske är allt parallellt och inte sådär magiskt förknippat med allt annat som man tror ibland och som new-ageprofeterna vill få oss att tro. Vad ska man ta sig till? När jag satt i biosalongen och såg Djävulen bär Prada och log åt Meryl Streeps elakheter fanns det folk som planerade ett bombattentat som skulle döda så många som det bara var möjligt i Bagdads fattigaste stadsdel. De packade väl sina bomber när jag satt där i godan ro, lite pinknödig och sugen på en öl. I min bubbla. Det hade varit trovärdigare om Meryl hade klivit ut ur duken med en AK 5:a och mejat ner oss. Vad det är meningslöst. Man kan bli som i Ingmar Bergmans Persona, alldeles tyst, vägra tala för vad är det för mening. Men även om man är tyst sipprar det in livsyttringar. Man börjar hoppas, man tränger bort, man gläds. Vardagslivet är en enda stor bortträngning. Tack och lov för försvarsmekanismerma. Men om de inte fanns, skulle vi bli förlamade av skräck eller fruktansvärt handlingskraftiga?
Svara på det.