Såg en film

Såg en himla bra film: The Queen. En film om hur Dianas död satte drottningen på pottan. Hennes stoiskt brittiska återhållsamhet utmanades av "folkets" eller tidningarnas längtan efter kollektivt känslosvall. En kollision mellan en gammal viktoriansk tradition av keepin a straight face och den moderna massmediala känsloutlevelsen som Lady Di representerade medan hon levde. I filmen visas en autentisk intervju med Diana där hon framstår som ganska infantil och med bristande mentaliseringsförmåga. Drottningen à la Helen Mirren tittar fundersamt på intervjun som om hon har en känsla av att hon betraktar en ny sorts människa. Det är verkligen riktigt bra gestaltat. Brytpunkten mellan det gamla neurotiska samhället med sin självbehärskning at all times och det nya borderlinesamhället där alla impulser släpps loss och den inre världen läcker som ett såll och hela tiden behöver påfyllning. Diana som den bekräftelsetörstande moderna människan. Dramat blir existentiellt. Drottningen står och betraktar en skjuten hjort och får en diskret tår i ögat. Det kan misstas för hennes sorg över Dianas död men handlar nog om en identifikation med villebrådet, den stolta 14-taggaren som skjuts ner av en kickorienerad investmentbanker på viltsafari. Symboliken i filmen är helt underbar. Bilkraschen föregår den kulturella kraschen. Men man kan strunta i all symbolik och njuta av Helen Mirrens skådespeleri. Bra skådespeleri är som konstverk. Man kan sitta där och bara njuta och förundras.