Febergnäll

Har fastnat för uttrycket "praktiskt taget". Det rör sig någonstans mellan det närvarande och det utopiska. Jag har praktiskt taget legat i koma de senaste dagarna i en svårartad förkylning med diverse kroppsliga och själsliga bieffekter. Praktiskt taget någon annanstans. I hjärnans trögflytande sörja trampade neuronerna runt med motstridiga men påtagliga budskap om tid och rum. Istanbul föreföll ett tag ganska övertygande. Pga Orhan Pamuk vars bok föll ur mina händer när feberyran satte igång. Topkapi en mulen januarieftermiddag med långa skuggor bakom människorna. Kall snö , varmt te, frossa, het hud, rött svullet innandöme. Och A stekte mat i köket, kombinationen välbehag och livsfarlig här-och-nu-känsla. Då och då uppstod behovet att kommunicera ut ur drömvärlden till en verklighet jag nästan kunde tro på. Det fick mej att ibland utstöta ett läte som avsåg att beskriva hur plågsamt det var bara att försöka låta. Sen förflyttad till soffan för några dvd-filmer. Orkade säga att Transamerica var en riktigt asdålig skitfilm innan jag tuppade av igen. Hollywoodmakarna kan krysta fram hur mycket skit som helst för hur mycket dollar som helst utan att det ens luktar. De är som mest förljugna när de gör sina så kallade independent-filmer. Oklara ångestvisioner utan riktning eller substans. Sötat med aspartam och påfläskat med några käftsmällar. Man blir diffust illa berörd, affekten som självändamål, själslig onani. Osv. Vaknade till för filmen Requiem som fungerade febernedsättande. En tysk film om en flicka som försöker frigöra sig från sin strängt religiösa familj men blir besatt av djävulen och tvingas genomgå exorcism. Samtidigt förstår man att den handlar om nånting annat och det blir smärtsamt, sorgligt men inte förrän efteråt när man funderar och fattar. När konsten imiterar verkligheten är den som bäst. Det är kanske konstigt.

Släpade mej till jobbet idag. Min nuvarande handledare har blivit som en guru som jag behöver träffa för att kunna tänka klart. Men på telefonsvararen snörvlade han fram att vår timme var inställd p g a en virusinfektion. Och där satt jag så tapper med kroppen full av treo. Utan tillstymmelse till tankeförmåga. Vilket praktiskt taget kan vara en fördel när man behöver idka ofokuserat lyssnande och hitta en andemening.

Fick vatten på min kvarn apropå föregående blogginlägg när jag nu läste att Astoria ska börja konceptualisera sina filmvisningar så att de vänder sig till olika målgrupper. Skräddarsytt alltså för den "grupp" man tillhör. Somliga vill ha skitfilm med popcorn och läsk, andra finfilm med espresso och belgisk choklad. Le Mikkos målgrupp vill däremot ha fruktansvärt bra film, liggstolar, askfat och ingen reklam. Men vem frågar mej? Ska väl egentligen vara tacksam. Den dagen man tillhör en målgrupp är luften slut. Då är det kört. Man har blivit en stepford-wife.