bl a bl a tisdag morgon

På Bakelit kan man söka tröst när till exempel Gabriel Fors och Torbjörn Fälldin försöker ge oss andlig Alzheimer. Tack för det. Och nu är sommaren här och jag ägnar all min tid åt att beklaga mej. Bara midsommaren är avklarad kanske jag slipper den där känslan av att jag borde ta på mej snickarbyxor och ge mej iväg till Sommartorpet. Eller bränna vid nånting på en engångsgrill i glada vänners lag på Långholmen medan Gud sjunger nånting av Ted Gärdestad. Att vantrivas en vacker junidag är förmodligen tecken på ett tvångssyndrom. Jag får inte, får inte, vantrivas. och så gör man det bara därför. Laurie Anderson sjunger att det finns en annan värld som roterar inuti den här. Det blir särskilt tydligt i vargtimmen. Man vänder och vrider på frågan vem man är och vad som är meningen egentligen. Hornsgatan ligger öde från öster till väster. Bakom fönstren vrider sej andra kroppar med andra hjärnor som också försöker få bokstäverna att passa ihop. Vi är meningssökande varelser trots att man egentligen kanske bara behöver ett glas ramlösa för att återställa saltbalansen i kroppen. Eller lite fett, protein och kolhydrater. Sen sover man som ett barn igen. Kanske är det språket som ställer till det. Ska skaffa en t-shirt med texten "Detta är ett ORD". Men bakom det finns den oändliga spegelrörelsen av vad som är vad, det ena betyder det andra. Inget slut. Bakom solen finns det kanske en tyst generator. Nånting som leker med oss. Imorron är det "nationaldagen" och stan ska delas upp i vänster- och högerextremister. Vad är det för skitsamhälle? Är det produkten av alltför mycket meningssökande i alltför små hjärnor? Vi räcker kanske inte till för de omständigheter vi hamnat i. Varför kan vi inte bara kila omkring som hundar och vifta lite på svansen? Eller som riktiga människor. Såg igår bilder från Kina som C hade med sej. Ett stort torg där folk bara lekte omkring, gjorde behagliga saker för kropp och själ i morgonsolen. Det behövde inte vara tai chi. Det verkade räcka med att snurra omkring lite och vifta med nånting. Kan vi inte fira "nationaldagen" på det viset? Eller skulle vi bli tvångsomhändertagna då? Nånstans inom oss finns det väl förnimmelser som är djupt begravda. Våra neurotiska lösningar är krampaktiga och leder ingenstans men vi kan inte ge upp dem. Hela livet går och vi förblir främlingar för oss själva. Det är jävligt synd eller hur? Förresten så har vissa personer kommenterat att det var länge sen jag bloggade. Det tycker jag är helt otroligt. Att det finns nån som läser dessa inlägg, eller åtminstone orkar logga in och notera intervallerna mellan inläggen. Jag fylls av tacksamhet. Man vill ju liksom att nån läser. Fråga mej inte varför men så är det.