Clara kastade en pinne i debatten apropå DN:s artikel om mansrörelsen som försvann och apropå konstruktionen av könen. Av många uppenbara skäl tillhör jag de felkonstruerade. Men det var inte det jag ville säga. Jag känner mig ändå inte befriad. Men om man ska befria Mannen från sin sociala konstruktion som Man, liksom man försökt göra med Kvinnan, vad ska man konstruera istället? Jag tycker vi ska låta oss dekontrueras men jag skulle vilja ha ett bra alternativ. Jag kanske längtar efter det sanna självet? I Pamuks Den svarta boken är det en frisör som fruktansvärt enkelt frågar en framstående journalist: Har ni svårt för att vara er själv? Till svar får han en "intelligent kvickhet". Då ställer frisören en följdfråga: Finns det något sätt människan kan vara bara sig själv på? Han får ytterligare en "intelligent kvickhet" till svar. Några dagar senare börjar journalisten besväras av ett inre mantra: Du måste vara dig själv, du måste vara dig själv. Och lyckas till slut vara sig själv en kväll när han sitter i sin fåtölj och röker och tittar på sina smala ben och sina "stackars fötter".
Är dekonstruktionen ett uttryck för vår längtan efter att slippa ta oss själva för givna? Vi är ju alla lurade så vi måste väl åtminstone lida av det och försöka komma på vari själva lurendrejeriet består och varifrån det kommer. Liksom bli levande frågetecken. Men då kanske vi bara halkar omkring och ramlar omkull. Fritt fall ner i identitetslösheten. Tills en hjälpande hand drar oss upp i nästa diskurs. En schlagerfjolla är visserligen befriad från den stereotypa mansrollen men insnärjd i en annan lika svagsint konstruktion. Vart vi än vänder oss vill nån ha vår själ. Makten finns överallt, i varje ord vi säger, i vilka ord vi väljer, vilka miner vi lärt oss anta. Men bakom dem är det alldeles tyst. Det är fruktansvärt. Ingen guide. Vi irrar som myror i biologins öken. De goda sakerna, är de också påhittade?
So when you see a man who's broken
Pick him up and carry him
If you see a woman who's broken
Put her all into your arms
'Cause we don't know where we come from
We don't know what we are
-Laurie Anderson
20 kommentarer:
Ja vad blir kvar efter en sån där dekonstruktion. En teletubby? Kanske något att sträva efter.
Shit. Har kollat upp vad dekonstruktion betyder. Måste man ha en litteraturprofessor bredvid sig om man ska förstå din blogg? Fast det är klart. Man kan ju faktiskt ha en förtryckt teletubby inom sig som vill fram.
jag hållar med dig..jag förstår inte heller vad snakar han om:-))))
du ska översätta dina ord eller?
Jag tycker en teletubby som vill komma fram var ganska träffsäkert. Jag menar: varför inte? Det vore väl höjden av identitetsupplösning. Men sluta slå upp orden, känslan av vad de betyder är väl viktigare. Blir liksom mer dekonstruktion då.
Bäste "anonym" (hö hö).
Snackar, inte "snakar"! Eller jag kanske snakar? Det kanske är det som är mitt problem?
Man glömmer ibland små saker som(bokstäver):-))vad betyder snakar då?jag har inte hittat den i min lexikon:-))))
du har just uppfunnit ett ord!
Du kanske kan skapa en parallell blogg på "lätt språk" för oss språkförbistrade. Typ LeMikkoLight? Nä nu ska jag gå och snaka lite.
Du snaka får du bara göra på den här bloggen. Du kan inte gå runt och snaka lite varstans. Hur skulle det se ut?
Min signifiant måste ha tappat kontakten med min signifié, för jag känner mig också rätt bortsnakad...
Själv anser jag att det du skriver är klart som korvspad. Patriarkatet ska krossas, sprängas i bitar och tuggas sönder av en liten teletubbie. Kunde inte vara klarare.
Livet är en teater.
Men vilken pjäs är det?
Alltså min signifié är precis lika hopplös att hålla koll på. Min signifiant klagar hela tiden. Vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till längre. (Har inte slagit i några böcker den här gången.)
Håller med. Min signifiant och signifié har faktiskt aldrig träffats. De vägrar ha med varann att göra.
ABFmusikal i folketspark. Orten är Ljusdal. Sedan blir det gravöl med ringdans till vi får skavsår och kastar upp den stolthet vi trodde vi hade.
känns bekant. kanske folksjälen.
Känns moget . . .!Kanske postpubertet.
Eller som att vara i en skräckfilm.
En kombination av skräckfilm och folklustspel. Fast det kanske är samma sak. Postpubertet - vet jag ingenting om.
Skicka en kommentar