Bob & Alice bl a

I natt var jag en bebis kommen från en annan planet, nyanländ, med stora ögon som inte fattar nånting men fascineras. Alltså en rymdbebis. Precis som alla bebisar. Sen vaknade jag med ångest och drack ett glas mjölk. Allting i drömmen var mitt fel, även om det inte riktigt framgick vad som var fel. Men jag kände en stor skuld. Den har vidhängt mej hela dagen. En person berättade att Bob Dylan inte berättade ens för sina närmaste vänner när han skulle gifta sej. Jag tror inte att man avstår från konvenansen utan att vara tvungen. På något sätt tvungen för att rädda sig själv. Då är ju frågan om man har några närmaste vänner. Och om man förtjänar dem. Och det gör man ju naturligtvis inte. Men det är kanske grejen med vänner, att man inte behöver förtjäna dem. Även om det sägs att man ska "förvalta" vänskapen, ungefär som med fondinnehav och gamla fastigheter. Värdesänkning, mögelskador. Samma person berättade att Bob Dylan stod och snackade med en student som beklagade sej över att ingen lade märke till honom när han gick in i ett rum. Bob sa: Har du funderat på varför de skulle lägga märke till dej? Eller nånting i den stilen. Blev lite berörd av filmen om Alice Timander där hennes dotter säger att modern ringer och försäkrar sej om att hennes barn älskar henne, tjatar om det. Dottern tyckte att det var fel sätt, att det kanske vore större chans att barnen skulle älska henne om hon kunde älska dem. På det svarar Alice att hon inte vet vad det är att älska. Vilket får mej att tänka på det där med dekonstruktion och konstruktion. Att t ex skaffa familj och älska den bara för att man ska. Man har handboken och man följer manualen men till slut så är det nåt som inte stämmer. Handbokens sidor börjar lossna från sitt fäste, några faller bort, fladdrar in i mörkret och blandar ihop sej. Fostran och socialisation. Det sanna självet kanske inte är mer än ett par vidöppna ögon omgivna av dunkla rörelser och röster, nånstans kanske ett vagt dåligt samvete. Som i Smutronstället där professor Isak Borg får frågan vad som är en läkares första plikt. Han vet att han kan svaret men han kommer inte på det. Så får han veta att det naturligtvis är "att be om förlåtelse". Och när han hör det låtsas han att han förstår och att han hela tiden har vetat det. Men han fattar ingenting. Precis som Alice när hon tittar in i kameran och verkligen inte fattar. Och man inser att hon på sätt och vis har kommit väldigt långt.