Å ena sidan

Springer ikapp med mörkret som liksom sipprar upp ur marken. Flåsar, men stannar ibland och håller andan för att höra tystnaden mellan träden. När man tittar upp mot himlen och sträcker ut armarna bildar kroppen ett kors. Det kan uttrycka en känsla av frihet och välbehag. Men samma pose kan uttrycka förtvivlan, övergiven av gud. Sol eller död. Luften som fyller lungorna kan ge upphov till en skön utandning eller ett desperat rop. Korset kanske uttrycker all stark affekt. Och inget svar får man. Gud är en mulen platt himmel, eller i bästa fall en bländande skiva av ljus. Inget svar får du, om du inte har en särdeles suggestionsförmåga, vilket jag antar att religiösa har.

Sjön som ser så djup ut i halvmörkret väcker lusten att krossa ytan med kroppen. Ta några simtag och andas. Men sista doppet var för en månad sedan i Ulvsjön från den östra klippan.

Den obehagligt strömlinjeformade nassen Åkesson har kommit in i Riksdagen. Alla förfasar sej, jag med. Men inte de som röstade på honom. De bor, antar jag, i en annan del av Köping. Vad gör de hela dagarna? De sitter kanske och hatar och är rädda. Men nu har de fått göra sin röst hörd.

Vem var det som sa till oss att vi var världens bästa folk och att det var synd om alla andra människor som inte var lika bra? Det gjöt i alla fall grunden till idén om vårt hotade privilegium. Rasismen finns inte bara inom SD. Den finns inom var och en av oss. Den tar sig bland annat uttryck i vår fascinerande brist på nyfikenhet inför den andre. Bristande nyfikenhet, tycka synd om, uteslutning; olika vägar föraktet kan ta.

Aggressiva utfall mot SD blir ett symboliskt avståndstagande från den egna inre rasismen. Det brukar kallas för projektion. Det finns något gott i det. Att vi vill göra oss av med föraktet. Men det finns nånting låst i det också. Skam och andra mänskliga derivat.

Vi har inget mångkulturellt samhälle. Vi har ett extremt homogent, segregerat och kollektivt samhälle. Vi får alla att känna sig annorlunda. Måste vara kusligt att ingen frågar. Ödsligt med alla bortvända blickar.

För att känna sig normal måste man gå med i en förening. Mot rasism till exempel. Men ingen förening skulle acceptera min medlemsansökan. De skulle se på mej att jag inte är någon föreningsmänniska. De skulle misstänka att jag är där för att underminera den kollektiva känslan. Vilket de skulle ha rätt i. Samtidigt som jag inget hellre vill än att känna samhörighet. Ambivalens, som vanligt. Det underbara både-och.