DN skrev att Alice Munro aldrig kommer att få Nobelpriset eftersom hon inte är tillräckligt grandios. Det var i alla fall andemeningen. Det fåtal kvinnor som får Nobelpriset i litteratur får det för lång och trogen tjänst, en ersättning för det grandiosa. Om en kvinna ska få Nobelpriset redan i medelåldern bör hon ha mäklat fred i mellanöstern eller botat aids. Det räcker liksom inte med böckerna, litteraturen. Tror jag. Dessutom sysslar Munro med något så omanligt som förvirring. Inga stora ord, inga riktningar, inga budskap. Bara människor som försöker fatta vad de håller på med medan de lever. I en av novellerna i Äpplen eller apelsiner frågar sig huvudpersonen hur det skulle vara om man levde sitt liv som om man ska dö. Hon svarar själv att det skulle vara annorlunda. Men hon törs inte säga det på allvar. Hon säger ordet lite ironiskt skämtsamt. Kanske för att gömma sig.
Om Alice Munro var konstnär på 1600-talet skulle hon nog vara Vermeer van Delft. Det exakta, nästan fotografiska. Den tunna färgen. Och samtidigt detaljen, nästan vilken som helst, som man bara kan titta på och tänka: det där är konsten, det där är livet. Så där är det. Det är en enorm lättnad när någon sätter ord på det, eller hur.
Och Lokko skrev att det kanske blir Kate Bush som kan anses ha format pophistorien snarare än David Bowie. Det stämmer naturligtvis. Vem orkar lyssna på Bowie eller de glamepigoner som följde efter. I vågsvallet ser alla blöta stenar vackra ut men när man plockat dem och burit hem dem och lagt dem på verandaräcket ser de bara för trista ut. Kate Bush musik är oupphörligen fascinerande. Från The Dreaming, när hon bestämde sig för att använda sitt geni på allvar, till Aerial. Hon passar inte in i den manliga bilden av pop/rock. Det ska vara ett band, helst unga vita heterosexuella medelklasskillar. Det handlar förstås om identifikation. Om jag var ett sånt band skulle jag gå och gömma mej. Eller leta rätt på en svart kvinna, en dragqueen, en vaktmästare. Vad som helst som kunde spräcka den där svettiga spegelbilden.
När jag cyklar till och från jobbet passerar jag både galgbacken och kolerakyrkogården. Det ger en klangbotten som det heter. Åt vår jordiska upptagenhet med futtigheter. Massgravar av fattiga bortglömda stockholmare, the small people, fast inte så små som vi är nu för tiden. Men kanske mindre upptagna med sina jagprojekt.
Men jag har läst att 90-talisterna månar mer om familjen, naturen och tryggheten än tidigare generationer. Det låter som en backlash. Kanske Wetterstrand och Hägglund kan hitta ett sätt att gemensamt surfa på det. Men jag vet inte om det stämmer. De är nog bara trötta. Varje ny generation föds med nån sorts immunitet mot tidigare generationers skitsnack. Myterna ljuger nästan alltid. Jag ser fram emot nästa generation. Som reser sig ur askan av de utbrända idealen och tillåter sig att våga vara förvirrade.
6 kommentarer:
Jåå, det var fint att läsa! Är det 90-talisterna eller de som präglar dem som värnar om kärnfamiljen? 90-talisterna är ju ändå rätt unga!? Vilken generation tar plattityder på allvar? Det finns ingen kantigt, inget skavsår, allt är inoljat och väldigt lätt att glida igenom med.
"Lille man, du har ju valt mellan kapitalism och socialism! Picasso:
- ce n'est pas vrai."
Vad trevligt Laura att få kommentar från dig!
Inga skvavsår men det inoljade kan kanske ge eksem istället. Fysisk och psykisk hemlöshet. 90-talisterna har kanske helt enkelt hemlängtan.
Av alla böcker som kom med hit, så ligger just nu Munro's "Kärlek, vänskap, hat" på mitt bord att läsas i helgen. Har varit nyfiken på henne länge, helt oberoende av dina tyckanden och eventuell Nobelpristilldelning. Ser framemot läsningen!
Oberoende av mina tyckanden? Va??
I vilket fall har du något att se fram emot. En lågmäld eftertänksam levande språklig njutning. Minsann.
Voifan, det framgick inte alls tydligt det jag hade i åsikt för avsikt. Kanske lite eksem vore att föredra? Men bristen på tovighet har kanske att göra med all den tid som inte går åt att umgås, på ordentligt vis. Att språka och resonera. Men det är konstigt hur mycket skitsnack det inte vaccineras mot, hur lång tid ska det ta innan man inte längre är norm, och norm inte är norm?
Eftersom du är min litterära guru så till den milda grad att även Proust fått följa med över halva klotet, så känns det stort att på eget bevåg tagit beslut om att Alice också halkade med på ett hörn.
Ser fram emot ett vaccin mot skitsnack!
Skicka en kommentar