Varför är fantasyböcker och människor som läser dem så tråkiga?
Det är som en litterär form av karnevalbeteende. Och finns det nåt tråkigare än karneval? För att inte tala om filmerna. Ta t ex den ändlöst ointressanta sagan-om-ringen-trilogin. Den är på ytan fantastisk och till innehållet banal. Datoranimerat trams som fick tiden att stå stilla som när man väntar på nästa droppe. Tolkiens böcker tvingades vi genomlida som högläsning i grundskolan. Det var som ett helt projektarbete att halvsovande försöka hålla reda på alla figurerna. Och till vilken nytta? Eller glädje?
Den realistiska romanen är tvärtom. Balzac, liksom alla stora författare, använde vad Roland Barthes kallade effets de réels. Beskrivningen av till exempel ett stolsben skapar den trovärdiga inramningen till nånting fantastiskt. Tack vare det förledande verkliga stolsbenet tror vi att kusinen Bette verkligen existerar och vi måste få veta hur illa det kommer att gå för henne. Patrick Whites målande beskrivningar av någons armhåla likaså. Det realistiska är en illusion.
Motsvarigheten i filmens värld är väl t ex Michael Haneke. I Dolt hot (Caché) skruvar han till det realistiska så det blir en parabel-parabel. Filmen börjar med att man får se en gata, en vanlig parisgata med bilar som far förbi och ljud från motorer och människor. Man sitter där och tittar på gatan och ingenting särskilt händer. Men så börjar bilden snabbspola. Det visar sej vara en videoinspelning. Någon filmar gatan och skickar filmen till huvudpersonen som råkar bo på den gatan. Nästa gång samma gata dyker upp i bild är det inte en videoinspelning utan på riktigt. Tror man. Men det är ju en film. Men det har man glömt. För det är bara filmen i filmen som är en film. Den film man tittar på är "verklig". Men eftersom filmen i filmen helt och hållet efterliknar det "verkliga" så tror man på filmen i filmen också. Vilket gör att man blir rädd för filmen i filmen. För den har ett dolt syfte, till skillnad från den "verkliga" filmen som man i illusionens namn föreställer sig som ett allseende öga utan nåt särskilt syfte. Huvudpersonen lyckas ta reda på vem som smygfilmar hans gata och konfronterar honom. Sen får han ytterligare en film på posten som visar just den konfrontationen. Man ser dem samtala, man ser huvudpersonen gå därifrån och sen händer nåt fruktansvärt. I filmen i filmen. Som man då inser händer "på riktigt". Fast inte i realtid för då man ser det har det ju redan hänt. Vilket av någon anledning är ännu värre.
Realtid är ett sånt där ord som förutsätter en upplösning av tid och rum. Det innebär ett lite desperat sätt att försöka fånga tiden och verkligheten. Som om nånting skulle kunna vara i realtid. Att ordet uppfunnits beskriver väl snarare hur omöjligt det är.
På grund av upplösningen av tid och rum är vi besatta av verklighet. Men den som omger oss går oss förbi. Den måste gestaltas mimetiskt för att uppfattas. Jag skulle vilja begripa varför.
18 kommentarer:
Mikko, som den svensklärare jag ändå är måste jag säga att din argumentation är övertygande. Men tesen... Jag läser fantasy och inte fan är jag tråkig. Eller är jag det?
Hur som helst; underskatta inte eskapismens möjlighet och makt. I, for one, är glad att den finns som en utväg. Mer verklighetsflykt åt alla!
Va?! Läser du fantasy? Nu måste jag ompröva min tes.
Men det där med eskapism, vad jag menar är att realismen är eskapism. Medan fantasy bara får mej att titta på klockan och röka för mycket.
Men som sagt, jag får väl tänka om nu efter ditt avslöjande.
min fredagströtta hjärna försöker nu bearbeta denna tes. argument kombinerat med empiri...
det känns ju tryggt att hålla isär verklighet och eskapism
(här sitter jag och läser tolkien och allt är annorlunda och alla heter konstigt)
och lite gooey att mixa realism och fiction, nästan kinky.
tryggt = tråkigt, kinky = kul, typ?
clara du är nog mer en mix. trygg och kinky.
hehe... nej kul. mest kul.
och trevlig. nej trevlig är otäckt av värsta slag. hamnar någonstans diffust utanför skalan. ingen vill vara trevlig. tänk att ha det på sin gravsten om/när man (hemska tanke) kilat vidare.
fin.
och bra.
som om man skulle bry sig om vad som står på ens gravsten när man kilat vidare...
Äntligen lite pratvirke! På lördag ska vi bara prata fantasy och gravstenar. Trevligt värre!
Just ja. Glömde några !!!!.
Kramizar då.
Å det händer att även jag läser fantasy. Och både jag och frida har ägnat löjligt tid åt att kolla igenom allt extramaterial till sagan om ringen-filmerna (kanske för att hantverket bakom filmerna är mer fantastiskt än själva filmerna). Men ändå... förresten. Jag har sent om sider bestämt mig för att ha gräsänklingsfest idag lördag (9 feb). Så är det någon som är sugen på att komma så är det bara att slå en pling!
Här vilar en trevlig människa.
Fy fabian vilken mardröm!
För övrigt kan Sagan om ringen också vara lite kinky, om man gör en queer läsning av den. Legolas, till exempel, är ju en typisk Tintomaragestalt, som glider mellan könsuttrycken och är härligt ouppnåelig i sin asexualitet. Alla vet ju att dvärgen frustar av åtrå till Legolas när han sitter ensam på gruvkammaren.
Jag gick och plockade ut en bok ur hyllan nu: Eve Kosofsky Sedgwicks 'Between men: English Literature and Male Homosocial Desire'. Och blev förvånad att hon inte vikt ett helt kapitel åt Ringen-trilogin. Kanske borde man skriva det själv. Och jag har inte ens nämnt Sam och Mr Frodo än.
"Här vilar en trevlig människa" får det gärna stå på min gravsten. En ambition så god som någon. Fast hellre "trygg och kinky".
Efter mitt bloginlägg har krafter till försvar för fantasygenren mobiliserats här. Det är bra. Jag får väl ompröva igen. Man tror att man tycker nånting. Eller som en karaktär i en Lugn-pjäs sa: "Först så säger man nånting, sedan glömmer man av vad man menade med det, det är det som är det normala."
Men det är så underbart att tycka illa om nånting. Vad finns det kvar? Säg nu inte krig och rasism.
Tack förresten för boktipset Clara.
Och för inbjudan Anders. Missade chansen denna gång men ha så himla trevligt! (Eller är trevligt fel ord?)
Terry Pratchet är lite kul. Samtadigt som han driver med genren så är han en del av den. Bara den grejjen gör honom lite skönt. Annars är det la rätt dött på Fantasyfronten. Mycket heteronormativt och ofrivillig upprepningshumor a la hack'n'slash.
Vilket jag för övrigt tänkte en smula på när jag var på bröllopsbaluns nu senast. Heteronormeringen alltså.
Michael Haneke ska jag undersöka. Tack för tipset.
Michael Haneke har du redan sett en film av, Pianisten. Jag minns att du sa nånting i stil med: "Ja det var ju ingen feel-good-film direkt".
Eller också minns jag fel.
Visst fan. Pianisten var vidrig på ett intressant sätt. I alla fall i belysning av Js rekommendation att det var en "riktig toppenfilm". Perfekt början på en utekväll.
Jo, tjena...
Feelgoodfilm? Ett understatement..
Den ÄR en perfekt början på en utekväll. Sen vill man bara supa skallen i bitar.
Fantasy fantasy fantasy. Osökt kommer jag att tänka på Lena PH.
Never heard of.
Har du inte något mer knivigt att blogg om . . . ?! Det finns ju nackdelar med allt här i livet. Det behöver ju inte vara så blodigt alla gånger.
Vitsigt AU. Högst opassande. Ett verbalt nackskott. Idag var det nån (magnus) som frågade vad de opererade bort, mitt överjag? Om det ändå var så väl. Mitt väl dolda men lömska överjag skulle jag gärna bli av med.
Pianisten fick mig att bestämma att jag aldrig mer ska se något som får mig att må dåligt. Sagan om ringen är en helt obegriplig grej. Jag hyrde en av dom, tänkte att jag i alla fall skulle bli underhållen. Dom sprang och jagade varann i tre timmar! Det görs tysk porr med mer handling!
Skicka en kommentar