Vad som hänt

Läser om Stalins uppväxt. Visste ni att han var en populär bröllopssångare i sin ungdom? Det är nåt speciellt med att kunna säga "och så var det Stalin som sjöng" när man berättar om sitt bröllop. Eller hur?
Att lyssna på Leonard Cohen brukar vara ett dåligt tecken för min del. Men jag vet inte på vilket sätt. Nånting med ett släpigt indolent vemod utan riktning. Hans bästa skiva är kanske Various Positions. Jag var 19 år och bodde i ett krypin på Gärdet som gradvis blev en geggarkvart pga en kompis som experimenterade med artificiell lycka och inte hade nån annanstans att hålla till. Jag svävade i ett gränsland mellan litt.vet.inst på Stockholms universitet och den intensivt mönstrade syntetfilt som utgjorde överkastet till den säng där jag låg och läste det ena efter det andra. På grammofonen spelade Cohen sina visor som för att ytterligare låta mig lossna från mina slarvigt svetsade fästen vid "verkligheten". När jag hade feber trodde jag att jag var - Raskolnikov.
Vad har hänt sedan dess? Hur väl man än vet att man inte har förändrats kan det vara omöjligt att avgöra vem man är. Men om jag fick spola tillbaka skulle jag ha gått med i en förening.
Idag sa en kollega: "Man måste ha gott om tid för att vara så pretto som du är."
Jag svarade inte att det handlar mer om graden av självcentrering än om mängden tid. Jag blev svarslös. Visste inte att det handlade om tid. Jag trodde att det snarare var ett tecken på en brist än ett överskott.
"Enslighetens kropp i samhällets kropp" skriver Willy Granqvist.
Redan på den tiden gjorde jag en god café au lait.
Vad har hänt sen dess?
Häromdan blev jag lagd på en brits i Björkhagen och ur mig skar de en godartad tumör som levt under min hud i ungefär 15 år. Nyförlöst låg den i kirurgens hand och såg ut som jag tänkt mej att allt under huden ser ut. Ett hopkok av rosa celler och en hinna som markerar dess entitet i relation till alla andra hopkok. Som en liten varelse men dödfödd. Det fanns inga tecken på att klumpen var min outvecklade tvillingbror. Inte som mannen i "Nedstörtad ängel" som har sin syster i pannan sjungandes en outhärdlig sång av smärta över sin ofullgångenhet. Eller som de där människorna man hittar i avlägsna byar i Anderna som till slut söker hjälp och man i den enorma tumören gräver fram hår, naglar, ett svagt bultande hjärta och några tänder.
De hamnar i världspressen men vad händer sen? Är lättnaden över att slippa den onödiga klumpen blandad med sorg?
All melankoli härrör ur det omöjliga och oförmågan att acceptera att det var omöjligt. Melankolin är således en vägran att inse faktum och en strävan att hålla kvar vid fantasin. Ungefär så har jag förstått oidipuskomplexets komplexitet.
Liksom ångest saknar melankoli riktning. Den är en sorg som inte fått bli sorg av vägran att inse att objektet är förlorat. Att man förlorat den oidipala kampen.

You win a while, and then it’s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if it’s real,
A Thousand Kisses Deep.
- Cohen