Två Bengt etc

Folk dör. Till exempel Bengt Lindström.
Frånsett det läser jag om en död poet, Majakovskij. Förut läste jag en biografi om Axel Munthe. Båda är skrivna av Bengt Jangfeldt. Han skriver sympatiskt. Språket är noggrannt. Han lever sig in i det han skildrar och verkar ryckas med i fascinationen. Han verkar vara en korrekt och lite pryd person med ett hett inre liv. Undertecknad har faktiskt träffat honom i ett pinsamt sammanhang. Det var på 80-talet och Joseph Brodsky hade just fått nobelpriset. Jangfeldt var Brodskys svenska översättare och därtill hans tolk. De framträdde tillsammans i olika sammanhang. Den allvarlige Brodsky mullrade fram sina långa nästan faktiskt ändlösa diktharanger vägandes från fot till fot i ett till synes hypnotiskt tillstånd. Då och då tog Jangfeldt över och tolkade till svenska. Han tog ett steg fram och ställde sig med bister uppsyn bredvid Brodsky och drog harangerna på svenska i samma tranceliknande tillstånd. De var coola som ett svårmodigt ryskt pet shop boys. Synd att Brodsky dog, annars hade de säkert fortsatt i evighet från den ena foten till den andra. I samband med en sån föreställning blev jag och några andra satta vid ett bord mittemot Brodsky och Jangfeldt. Meningen var nog att vi skulle få veta hur man gör för att bli en bra poet. Vi stirrade på varandra och ingen hade nånting att säga. Brodsky och Jangfeldt började viska och sen säger Brodsky: "It takes hard work." Jag minns att Jangfeldt nickade. Vi på andra sidan bordet nickade också - skenbart begrundande- och jag minns känslan av matthet. Sen sas det inte mer.
Majakovskij levde i en osannolikt intressant tid. Revolutionen i Ryssland. Lenin som kallade rysk kultur "skit". Hur kunde den antiintellektuelle mördaren bli en hjälte bland svenska intellektuella på 60-talet? Var det en smittsam psykos? Majakovskij framstår som en komplex person som hyllade revolutionen men som föraktades av bolsjevikerna. Han levde i ett ménage à trois med den vackra erotomanen Lili och hennes otroligt förstående man Osip. Majakovskij kunde aldrig sluta älska Lili men hon tröttnade på honom. Ett tag bodde de i Berlin. Majakovskij satt mest och spelade poker med en annan exilryss. Hans vänner var fascinerade av hans ointresse för allt som Berlin hade att erbjuda. Det här var ju under det glada 20-talet, Wiemarrepubliken, cabaret. Majakovskijj gick knappt ut ur sitt rum. Glömde Brodsky nämna att man bör hålla sej på sitt rum om man ska bli en bra poet?
Lili måste ha vetat hur hon skulle göra Majakovskij tillräckligt förtvivlad för att han skulle sluta skriva slagord åt revolutionen och börja formulera mellanrummet mellan begär och desperation. Bristens innerlighet. Hon gav honom nya tänder och borgerliga vanor, sen tröttnade hon och lät hans barnsliga utopi ånga bort i hennes frånvaro. Då blev han en bra poet.
Har för mig att Jangfeldt fick Augustpriset för biografin om Axel Munthe. Han borde få ett för den här boken också. Han borde få ett Augustpris i veckan.