Efter festen

Julhelvetet och det avskyvärda nyåret har gått över för den här gången. Jag har ägnat tiden åt att lida och åt att fundera över varför vi människor håller på så mycket hela dagarna och kvällarna. Denna otroliga strävan. Var och en av oss börjar och slutar med ett citationstecken. Det finns ingen början och inget slut. Och inget mittemellan som skulle kunna kallas för ett "innehåll" eller en "kärna". Vi har alla blivit lite tjockare och aningen mer indolenta. Livslängden är inget självändamål. Även om den blir alltmer intressant som fråga ju äldre man blir. Hur lång blir min livslängd? Även om den frågan kan ta rent fysisk gestalt i vargtimmen så finns det ju mer omedelbara frågor. Pengar t ex. Man kan anta att de som mår bra kostar samhället mindre pengar och kanske t o m genererar några slantar. De orkar t ex följa GI-metoden vars attraktionskraft kanske mer ligger i en föreställd framtida ökad egen attraktionskraft än i en föreställd ökad livslängd. Eller ens en föreställd risk för en framtida för samhället kostsam magsäcksoperation. Eller en föreställd risk för en framtida desperat sista utväg som allmänt åtlöje i en tjockis-dokusåpa. Vem var det som skrev om narcisissmens kalla stjärna som vi alla lever under? Är inte den egna attraktionskraften bara ett verktyg för att förverkliga den urgamla idén om släktets fortlevnad som ju kräver en helst ömsesidigt överenskommen fortplantning? Narcissismen kanske kommer in som ett mellanled i föreställningen om vikten av att känna sig älskad. Tillräckligt älskad för att bli inbjuden till fortplantning. Eller i föreställningen om vikten av att njuta. Till exempel om man får gå hem lottlös från krogen. Då kan man njuta av ensamheten och en flaska kall veteöl. Man kanske tar ett bad och en ipren och försöker gå till sängs med sig själv och somna så fort och smidigt att man inte hinner fastna i nån negativ tankefälla.

"Well he was an ugly guy
With an ugly face
An also-ran in the human race
Even God got sad just looking at him
At his funeral all his friends stood around looking sad
But they were really thinking of all the ham and cheese sandwiches
In the next room"
- Laurie Anderson

Det finns två typer av krogar i Jämmerdalen. Krogar för de unga och hoppfulla som omedvetet gör allt för att hålla sig kvar i the human race. Det är de tråkigaste. Sen finns det krogarna för de som gett upp. Här på Hornsgatan finns båda kategorierna representerade. Så det finns egentligen ingenstans att gå. Barnen är ju meningen med livet som Gulletussan säger. Och om man inte finner sannolikheten att de ska dyka upp om man går hemifrån tillräckligt övertygande kan man lika gärna stanna hemma och "njuta". Njutningskällorna ökar med åldern men förmågan till njutning minskar i takt med att man habitueras till den alltmer välbekanta känslan av välbehag. Till slut är den lika tom som bilden av paradiset. "Ge mig ett bedövningsmedel!" som syster Alma säger i Persona. Fast jag skulle hellre vilja ha en förmåga till fullkomlig hängivenhet åt en mission utanför mig själv. Det känns som om den hänger ihop med förmågan att till exempel sova i tält. Förmågan att nå utanför sig själv, lämna sig själv i fred och fokusera på nånting bortom nervändarna. Jag tänkte anmäla mig till Läkare utan gränser. Till och med mitt suspekta yrke inkluderas i deras ambitiösa projekt. Men en förutsättning tycks vara att nån hämtar upp mej och bär iväg med mig trots mina protester och att jag får bo femstjärnigt. Hur ska man kunna hoppas på att kunna tycka om sig själv i en sådan disposition? Ibland i mina mörka stunder försöker jag strukturera upp den diffusa oron genom att räkna ut hur mycket pengar jag hittills har skänkt till unicef i egenskap av "världsförälder". Aldrig blir det en summa tillräckligt stor för att jag ska kunna lura mig själv. Jag finner i så fall en större tröst i att jag ännu inte förfallit till att tejpa upp en bild av ett fadderbarn på kylskåpsdörren. Kanske finns det ändå gott gry i mej nånstans.