Folkhälsan

När jag blev så här gammal trodde jag att jag skulle upphöra med att vara ett levande frågetecken. Men jag fattar bara mindre och mindre. Samtidigt som jag har en känsla av att det finns nånting annat att begripa. Nåt ogripbart. Just nu undrar jag vad man menar med folkhälsan. Det står om den i tidningarna. Att man måste skydda den. Det verkar inte vara precis samma sak som hälsa i allmänhet. En folkhälsa låter ju större. Det får mej att tänka att det inte är just min hälsa som avses. Jag har en känsla av att det som jag mår bra av inte alls ökar min folkhälsa. Kanske till och med tvärtom. Jag vill inte ha nån hälsocoach. Och så länge skönlitteratur inte är avdragsgill tänker jag inte utnyttja min friskvårdstimme heller. Jag tycker hela samhället är en mardröm. Ibland känns det som om steget är väldigt kort mellan att ta en sojalatte på Götgatan och att bli ihjälsparkad på Kungsholms hamnplan. Men det finns inte ord för det. Jag vet inte hur man säger det. I Jämmerdalen är de existentiella betingelserna avskaffade. De ansågs kanske vara en borgerlig kvarleva. Numera anses de kanske vara en patriarkalisk kvarleva. Den djupaste förtivlan är avskaffad och ersatt med en diffus vantrivsel som är svårbehandlad men ganska lätt att bedöva. Om man är harmonisk bidrar man till tillväxten och tjänar som föredöme för andra. Man går där med sin latte i höstsolen och myser samtidigt som man känner nåt iskallt mot ryggen. Det är inte direkt ångest men det är nåt diffust som inte släpper. Man kanske köper en muffin och hyr en trevlig svensk relationskomedi på dvd. När man kommer hem drar man ner persiennerna och försöker hålla sig innanför huden. Det är fruktansvärt. Men samtidigt mysigt.

Vad jag egentligen försöker säga är att vi tror att vi behöver hjälp när vi egentligen kanske behöver nånting som kan lätta på skuldbördan, typ en örfil. Var kan man få det?