Gammal kråka

Kanske är det så att varje människa jag känner tror att just han eller hon inte blivit bjuden på min 40-årsfest. Det skapar ju en sorts gemenskap det också. För nån 40-årsfest lär det inte bli. Jag har i alla fall inte sett nån. Det kändes ett tag som om den var på väg men sen blev det suddigt vid horisonten.

Jag skulle så himla gärna vilja ha en hund. Men sen tänker jag på att jag måste stressa iväg till hunddagiset varje morgon och eftermiddag och tvingas umgås med den där jycken hela helgerna. Är nog ingen djurvän. Kanske för självupptagen för det. En del djur, typ hundar, pockar på uppmärksamhet och man måste ge nån sorts respons. De vill ha nånting och man vet inte riktigt vad. Andra djur, typ katter och fåglar, ignorerar en och det är lika jobbigt för då måste man liksom försöka få kontakt. Kråkor till exempel. Turkiska kråkor lever tydligen i tvåhundra år. Betyder det att de blir alltmer visa, eller finns det en kråkbegränsning? Jag minns fortfarande en kusligt intelligent kråka på Djurgården för länge sen. Den stod framför oss och bredde sina egna smörgåsar. Men blir man klokare ju längre man lever eller var man så klok man kunde bli från början och sen blir man bara mer bekväm och energisnål? Man blir alltså inte klokare utan bara latare och smartare. "Gud vad skönt att bli äldre." Men den ångestdämpande känslan av att vad som helst kan hända nån gång i framtiden ersätts av den småkalla insikten om att vissa saker aldrig kommer att bli av. Som om man tappat telefonnumret. Till nån man skulle ha kunnat ringa om man hade velat det. Det är inte tiden som fladdrar bort, det är lusten. Hjärnan tätar sina sprickor så att snart inget nytt kommer in. Morgonluften man andas börjar kännas precis som igårluften. Allt som man vet är himla trevligt börjar ruttna i minnets förtätning. Man börjar vänta på svaret.


And one day you get that letter you've been waiting for forever

And everything it says is true

And then in the last line it says: burn this.