Ingenting

Var det Saul Bellow som skrev att individens värde är på nedgång? Att han själv är död behöver iofs inte ses som ett bevis. Men kanske ett oroande tecken. Kommer ni ihåg den där serien med filmatiserade noveller av Roald Dahl? Jag minns dem. En film handlade om en kvinna vars strängt moraliske och religiöse make avled på sjukhuset. Fast han avled inte riktigt. De innovativa läkarna hade lyckats hålla liv i hans hjärna som de placerat i en glasburk tillsammans med ett av hans ögon. På det viset kunde han leva vidare och observera allt omkring sig. Kvinnan som var en ganska grå och trist typ bad att få ta hem burken med makens hjärna. Väl där hemma placerade hon burken med maken på soffbordet och började hämnas på honom för att han under sin mer fysiska levnad hållit henne i ett på något sätt hämmat och olevt tillstånd. Hon började röka, supa och bete sej framför hans observerande öga och använda fult språk som hon visste att han inte gillade. Det var ju en ganska töntig historia. Den kallades för en "rysare". Jag vet inte varför jag minns den så väl. Måste ha varit i slutet av 70-talet. Nånting kanske fick mej att rysa. Minns att jag undrade hur han andades. Själv hade jag ibland svårt att andas. En hjärnrest från spädbarnskruppen. Att dessutom tvingas titta. Utan att kunna blunda. Stackars man. Den filosofiska frågan när man upphör att leva och huruvida dödsbegreppet behöver omprövas var nog inte nåt underliggande motiv i filmen. Vad jag minns. Häromdan lånade en kollega ut en stor tung bok till mig. Det var romanen "Allt" av Martina Lowden. Den är så gott som oläslig men kritikerna har varit positiva och nästan hyllat den. Det kan bero på till exempel två saker: antingen att de inte har läst den (för det går i princip inte) eller också för att man som kulturelitist (dvs läsare med extremt god smak) finner ett hem i sig själv när man inser att Lowden har väldigt god smak. Boken består mest av en skön namedropping: Proust, Morrissey, Kristina Lugn, Gertrude Stein, Gombrowicz osv. Eftersom hon har så bra smak måste ju boken vara bra. Men jag har inte heller läst den. Jag gav den en och en halv timme, sen kändes det som om allt blev tomt. Den är en sorts iskall tvångsonani i bibliotekets mest obskyra avdelning. Mellan hyllorna efter stängningsdags. Jag blev deprimerad. Man säger att postmodernismen gjorde att ytan blev innehållet. Tecknen betecknar sig själva. Hjärtat blev "hjärtat" i en oändlig spegelrörelse. Lowdens post-postmodernistiska bok saknar både hjärta och "hjärta". Vad jag egentligen försöker säga är att hon verkar så skärpt och verbal och nästan genial så när hon får kontakt med sig själv (inte "sig själv") så kommer hon förmodligen att skriva nåt fruktansvärt läsvärt. Boken "Allt" är mest en gestaltning av en narcissistisk personlighet. Och det är förmodligen oavsiktligt. En hjärna, ett öga. Det finns ett kort avsnitt i boken där huvudpersonen (om det nu finns en sån) får uppskattande blickar och kommentarer pga sitt utseende. Hon beklagar att ingen av dem som tittar på henne orkar lägga märke till titlarna på låneböckerna hon har under armen. Får mej att tänka på en Lugn-pjäs där ett par har samlag på scenen och kvinnan utbrister: - Åh det här är bra för mitt självförtroende!

Det värsta med tomheten, förutom att den är outhärdlig, är att den kanske får oss att börja bli religiösa. På nåt bakvänt sätt lägga en filt över vår mödosamt erövrade tankeförmåga. Som när allt hopp är ute och t o m ateisten ber till Gud. Och på tal om det så tycker jag att lapparna man ser på stan med slagorden "USA ut ur Irak" borde ersättas av "Religionen ut ur hjärnan". Kan ingen sätta upp såna lappar? Jag orkar inte. Jag har tvättid idag.