Bokvarning & pjästips

Får inte längre några tips om hur jag ska göra bloggen läsvärd. Läsbar. Folk har gett upp. Jag med.

Istället för att ge boktips kan man ge bokvarningar. Läs till exempel inte "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Den handlar om en man som är ute och super och knullar runt medan hans fru ligger och dör i cancer. Det finns tydligen en fortsättning som handlar om att frun är död och han är ute och super och knullar runt. Det finns citat på framsidorna som tyder på att recensenterna har blivit berörda. Någon har gråtit "massor". Det är lika ofattbart som att någon tycker att Sex and the city är kul.

Boken är oavsiktligt - tror jag- intressant. Den gestaltar nämligen en total tomhet. Mannen (och den stackars frun) tillhör den nya medie- (över/under?) klassen. Det handlar mycket om vad folk har på sej. Inget fel i det. Men på ett tomt vis. Och lite ängsligt. Märkena ska kanske symbolisera huvudpersonernas ekonomiska framgång men lyser bara upp deras andliga katastrof. Till slut bestämmer sig frun för att ha en blå replay-klänning på sig när hon begravs. Och en diesel-jacka. Mannen tycker att hon ser så fin ut i sin replay och sin diesel. Kanske är det ändå inte oavsiktligt det där tomma?

Designermärken kan vara som smycken eller som "nånting i sig". Som en tag. De blir vackrast om de saknar representativitet. Då förlorar de sin unkna ängslighet, sina pretentioner. I pjäsen Full galopp som går just nu på Fria teatern på Kungsholmen (de ger även Höst och vinter i sin andra lokal i Högdalen, skynda och se sista föreställningen på torsdag för den är så stabilt bra) droppar huvudpersonen märken och namn till höger och vänster. Men inte på ett tomt onanistiskt-narcissistiskt vis utan som metonymiska effekter. Det är en tragisk historia. Det verkar som om det äldre par som leder fria teatern har en förkärlek för svart humor. Full galopp handlar om en åldrad nyss avsatt chefredakör för amerikanska Vogue, Diana Vreeland. I hennes monolog (framförd av en Håkan Jonsson som spelar pappan i Höst och vinter) klamras det fast vid märken och namn som om det var räddningsplankor i hennes accelererande undergång. Varje uttalat märke blir köttiga bokstäver, munnen som fylls av ordet och spottar ut det som om det vuxit inne i kroppen under ett helt liv. Hela 1900-talshistorien bedöms av Diana Vreeland utifrån grad av chicness och stil. Det är nånting med det där när det blir liv av tomhet. Ray Kluun gör tvärtom, död och tomhet av liv.

På tal om det så stod det i DN i dag att framtidens bostäder kommer att vara fria från allt man inte gillar. Det kallas nischat boende. Man kan bo rökfritt, barnfritt, djurfritt. Alltså inte bara i sin egen lägenhet utan i hela huset, kanske hela kvarteret. Tala om absolute narcissism.

Elegance is refusal. -D Vreeland