Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind
Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind
Förutom den geniala rytmen och rimkonstruktionen. Redan som tonåring hade jag på känn att det där raderna betydde nånting. I synnerhet när de sjöngs av Sarah Vaughan eller Peggy Lee. Nu vet jag precis. Det är den bråddjupa ensamheten som man plötsligt blir varse när man i korta stunder inte lyckas inbilla sig någonting alls. Den kommer med åren. Den ökar parallellt med risken för lungcancer. Ensamheten is the new shit. Samtidigt som ansikten och namn mångdubbelt exponeras i det inre livet blir det allt ödsligare utanför. Vad lustigt att jag såg Monika Zetterlund uppträda i Vällingby Folkets hus 1990 samma dag som Sarah Vaughan dog. Och Zetterlund började gråta på scenen. Jag blev berörd trots att jag var lite omtöcknad av en sovjetisk tarmparasit och påföljande viktförlust. Det visade sig att jag var kraftigt uttorkad och jag svimmade hemma i min 90-säng på natten. Ändå kände jag mej inte alls lika ensam som jag kan göra i nuvarande välmåga. Om jag nu för tiden skulle svimma i en 90-säng av furu på Lappkärrsberget skulle det inte finnas nån nåd. Det är inbillningsförmågan som avtar.
Förra gången jag försökte bo nånstans var det vägg i vägg med en gammal kedjerökande man och hans illaluktande hund. Vi brukade mötas i hissen. Sedan dog hans hund och han grät i en vecka. En hund var bättre än en tjatig fruga sa han. Han hade haft en sån också. Varje gång jag åkte hiss med honom och försökte att inte andas genom näsan pga lukten av otvättad ensamhet kunde jag inte undvika känslan av att det där är jag om 30 år. Den känslan ter sig alltmer verklighetsförankrad. Det som återstår. Uneasy in our easy chair.
10 kommentarer:
Hunden hade också en mäktig doft, kanske som självförsvar. Stackars farbror. Det enda som är ledsammare än en ensam fattigpensionär är en ensam fattigpensionär med en död hund. En countrysångare skulle inte våga sig ut i det träsket.
Hur kan en tarmbakterie vara "sovjetisk"? Rysk, kanske... Eller var det en ideologiskt skolad bakterie? I så fall en trotskistisk, eftersom den uppenbarligen angrep borgerligheten inifrån.
Intressant.
Tarmbakterien var alltså trotskist. Jag som trodde att trotskismen var död. Här har jag gått omkring i min självbelåtna borgerliga aningslöshet. Och så har trotskisterna käkat upp mej inifrån. Fy fan.
Laura, jag håller med, det är intressant alltsammans. Men vad handlar det om?
Vad har du för säng nu?
Ja du, den är aldrig mjuk eller bred nog.
Det är intressant, att det mesta kan hänga ihop med så underliga länkar. En död hund brukade ju inte vara död tidigare, och gör döden gubben mer eländig än en stinkande, sjuk hund?
Och att bakterien gjorde en upplevelse så unikt påtaglig, att den angriper också sinnet och styr upplevelsen, låter mer som ett virus?
Du har så rätt, det var förstås ett virus.
Döden tog fram sorgen så det var kanske livgivande nåt sätt.
av någon oförklarig anledning är jag förbjuden att kommentera i Le Mikkos blogg... Men, idag är jag olydig - Le Mikko fyller nämligen år idag! GRATTIS hermanito!!
oförklarlig... heter det naturligtvis.
Nej anledningen är oförklarig.
Jag firar inte födelsedagar eftersom jag gått med i en konstig sekt. Vi firar varje tecken på att man gått bakåt i tiden. Gå med du också hermanita.
Skicka en kommentar