Anna & Anna

Konstfackseleven som fejkade ett sammanbrott och tvångsvårdades på psyket får mej att tänka på förra SSU-ordföranden Anna Sjödin. Båda är ganska unga kvinnor som hängts ut i massmedia som vore de massmördare. Båda har hanterats av samhällets övermakt. Med övervåld. Och sen blivit beskyllda för den hanteringen. Folkets röst David Eberhard (tidigare omnämnd i denna blogg!) rasar över konstfackselevens tilltag. Människor omkring mej har också låtit upprörda. Jag undrar vad det beror på. Kanske på det faktum att en ung kvinna inte ska tro att hon är något. Samhällets väktare och vårdare måste lära dem en läxa. Personalen på psyket fick sig tydligen ett och annat blåmärke (vilket jag iofs tvivlar på). Men de får grundlig debriefing. Tror ni patienterna som läggs i bälte eller tvångsinjiceras får debriefing? Man glömmer att psykiatrin är en makt vars språk är hegemoniskt. Det språket styr vår bild av oss själva och samhället. Uppdelningen i friskt och sjukt är ett sätt att fördela makt. Ambitionen är att bota eller hämma oönskade beteenden.

Psykiatrins språk. It's like elevator music. Ta en människa och översätt henne till psykiatriskt språk. Det blir inte mycket kvar men det blir hanterbart. Det är som att göra hissmusik av Stravinskij. Jag hoppas att Anna Odells ambition är att undersöka det där. Vem ska annars göra det? Jag tror att det bara är konsten som kan närma sig psykiatrin relativt opåverkad av det hegemoniska språkbruket. När pappa hade quality time med sej själv med ett glas whiskey och en bok, lyssnandes på James Last, Classics Up to Date, var jag tvungen att beklaga mej över hans musiksmak. Det var ju ganska löjligt. Men jag verkar ha en fobi för förenklingar. Occams rakkniv är för mej en obehaglig liten sak. En mycket vass liten kniv.

Språkets gränser är väl världens gränser. Och varje språk resultatet av en konspiration. En svårgenomtränglig väv varigenom vi försöker andas. På tunnelbanan kan man överväldigas av språkbruket hos de ansikten man möter. Talande blickar, gester, mungipor. Dålig hy, svett, sorg och oro. Aldrig är väl människor så oförställda som i trängseln på tunnelbanan. Man kan genom att praktisera medveten närvaro gripas av medlidande med både sig själv och andra. Det är klart att vi gärna låter oss reduceras. Någon kikar i sin diagnostiska manual eller kanske i söndagsbilagans personlighetsformulär och säger: Det här är du. Det kan vara lugnande. Jaha ja. Finns det en diagnos finns det oftast en behandling. Det kan vara till exempel stesolid eller knipövningar. Det kan finnas en stödgrupp som har möten på tisdagar. För hur lugnad man än blir behöver man tröst. Så är det ju.