Vuxna människor

Vad är det som gör en vuxen människa? Förmågan att längta efter en sak och samtidigt göra något helt annat? Att vistas i bristens ömkliga sekvens?
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.

Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.

Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.

Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.

Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.

Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.