Inte där

En sak som imponerar på mej är när en person har en åsikt och utifrån den åsikten skriver en hel bok. Mina åsikter räcker knappt till ett bloginlägg. Mitt i en mening måste jag byta ämne för att åsikten har tagit slut. David Eberhard har i sin bok "I trygghetsnarkomanernas land" en åsikt som tycks räcka till en hel bok. Åsikten lyder ungefär: Vi lever i ett väldigt tryggt samhälle som gjort att vi är rädda för nästan allt och bygger upp överdrivna skydd mot nästan alla faror och vi har därmed tappat den existentiella insikten om att livet i sig faktiskt är livsfarligt och inte möjligt att totalt kontrollera. Jag fattar inte hur han gör när han lyckas förlänga den åsikten till en hel bok. Men det har han i alla fall gjort och nu är jag inbjuden till en av hans föreläsningar som tycks handla om samma sak så åsikten räcker även till en föreläsning eller kanske en hel föreläsningsserie. Jag tycker allting tar slut hela tiden eller går över eller man tröttnar och man minns inte längre vad det var. Man tröttnade på. Jag har t ex tröttnat på Eberhard. Trots att jag till viss del håller med.

En film som man verkligen borde se på bio (trots att det inte längre går att gå på bio eftersom man tvingas in i nån av SF:s sunkiga biografer fulla av popcorn och skitigt och hemsk belysning och evighetslånga reklamfilmer och sen skjuts ut i en mörk gränd och man känner sig lurad och utnyttjad för själlösa kommersiella skitsyften) är filmen om Dylan, "I'm not there". Men jag hyrde den på dvd. Man nästan drunknar i en njutning. Och drunknar nog ännu bättre om man ser den på stor duk. I synnerhet får man inte nog av Cate Blanchetts förkroppsligande av nånting som inte låter sig förkroppsligas, en idé, en livshållning, en totalvägran. Man vill vara nära, man vill stanna i dess kraftfält. En handbok i att överleva andligen och själsligen genom att dö på nästan alla andra nivåer, socialt, samhälleligt, nästan fysiskt (filmen börjar med en obduktion). Det är så paradoxalt så man blir snurrig. Dylan flyr från alla beteckningar och projektioner och blir därigenom en förebild, den enda förebild man behöver. Och därmed är han återigen betecknad. Och måste fly igen. Todd Haynes har fångat hela paradoxen och dragkampen och smärtan i att inte bli förstådd och ge upp hoppet om att bli det.

Mitt karaktärsmönster motsvarar nånting som kallas för "slow to warm up" och det tar sig bl a uttryck i att jag ser filmer och läser böcker som alla andra redan har sett eller läst för länge sen. Jag kommer inte igång. Hänger nånstans mellan förut och aldrig. Vi som har det här mönstret kan väl bilda en stödgrupp där vi tröstar varann och lindrar oron över att allt går för snabbt och att man inte hinner med och att man inte kan dela sin entusiasm med någon för entusiasmen är så försenad och har redan gått över för resten av samhället som redan befinner sig någon helt annanstans. Eller också inte.