Out of focus

Jag står i fönstret och röker. På Ristorante Caprese pågår en karaokeafton. Det dånar över torget. Jag har kommit på att man borde vara 27 år. Då är man fortfarande oförstörd. Står mitt i striden. Förvirrad men sammanhållen. Saker får fortfarande fäste inombords. De stannar kvar och börjar gro. Inte som nu. Nu är man perforerad och det blåser rakt igenom. Blåsljud när man är vaken och när man sover. Man kommer inte ihåg vad man ville minnas eller varför. Man blir mer kritisk men orkar samtidigt inte bry sej. Förmågan att sålla, att vara ett såll. När man äntligen kan vara cool vill man inte vara cool längre, man vill att det hettar till.

Stämningen på bykrogen verkar sträv som Monica Törnells röst i En vintersaga. Osämja flammar upp och lägger sej. Som en sorts kollektiva andetag. Två biffiga killar från Lugna gatan hänger utanför. De är klädda i reflexmaterial. De verkar längta in till värmen på krogen där nån har börjat gallskrika ledmotivet ur Grease. Det är imma på fönstren. Folk har samlats runt nånting, den kollektiva låtskatten, glada refränger om ingenting, sånt man känner igen. Det är Lyckliga gatan vid en avgrund.

Om man bor vid Lagaplan är man omgiven av poliser och Lugna gatan. Det är som om man deltar i ett projekt som ska utvärderas. Men ingen har frågat mej. Jag säger som Geraldine Chaplin i Almodóvars Tala med henne: "Jag är danslärare, för mej är ingenting enkelt".

På tal om Almodóvar så är Woody Allens senaste film ganska dålig. En sorts Almodóvar light. Sans esprit. Den är extremt välgjord som rostfritt stål. Får mej att tänka på Morrisseys rader: Steely blue eyes scan the world / And a humorless smile greets the world. Men kanske är det precis vad han vill säga. Man vet aldrig med Woody. Hans bästa film är fortfarande Deconstructing Harry. Den verkar gjord i akut kris som en kortslutning. Hela hans humor och allt hans medlidande är påslagna och sprakar åt alla håll. Se klippet.

Riktigt bra filmer får man leta ihjäl sig efter i Jämmerdalen. Det gäller nästan allt av Cassavetes och Fassbinder. I den civiliserade världen finns de att köpa i varje gathörn. Så varför emigrerar jag inte? Kan nån svara på det? Jag står ju knappt ut. Som när jag stod i pocketbokhandeln och hittade två bra böcker. Två av typ tusen. Men man ska inte klaga. Vi svenskar älskar att klaga på Sverige samtidigt som vi tar guld i självgodhet. Hur hänger det ihop? Jag måste försöka fundera på det.