Corazón loco

Bebo Valdés och El Cigala. Från skivan Lagrimas negras som ju är en av de bästa skivor man kan tänka sej. Bebo som av nån anledning bor i Brandbergen är en i Sverige okänd världsartist. Latin Kings fick med honom på sin senaste skiva. El Cigala är gitano, tänk om man hade hans sångröst. Och hans frisyr.

bl a bl a söndag eftermiddag

Fortfarande ingen hobby. Om man nu inte kan säga att 40-årskrisen, som pågått i ca två år, är en sorts hobby. Att ta ut kriser i förskott är väl ett av kriterierna för melankoli. Det är lite fegt. Som Kristina lugn säger: "Det är mycket modigare att vara glad än att vara ledsen. Och det är mycket smartare att vara smart än att bara stå där som en slaktfärdig idiot medan personnumren förlorar kontrollen över sin inbördes ordning." Eller nåt sånt. Mitt personnnummer är från föregående sekel. Det känns inte så himla up to date nu på 2000-talet. Snart är man som ett svartvitt fotografi av en förfader långt upp i familjeträdets grenverk. Fast grenen som föll av. An also-ran in the human race. Tiden som går är en skymf. Man kanske borde ordna en 40-årsfest. Fast egentligen borde det vara ett tillfälle till solitär kontemplation. Insnärjd i ångest-försoningscykeln, eller är det för tidigt? Man kanske skulle satsa allt på att fortsätta leta efter handboken för livet. Som agnostiker är man väl i och för sig suspenderad, hängande i luften mellan ett moraliskt universum och en tyst grå himmel. Inga ledtrådar, gör man rätt eller fel? Finns det en inneboende mening, innebörd, en röd tråd, eller bara den överväldigande komplexiteten i allt? Eller också skaffar man sig en hårtransplantation som enligt somliga ska vara meningen med livet. Men man vill inte vara jagad heller. Hellre lägga sej ner och låta sig perforeras av sylvass tidsinsikt. Ju äldre man blir desto mer gillar man livet. Då infinner sig en närhetsproblematik, det man gillar vill man inte förlora. Så sätter försvarsmekanismerna in. Hellre då en hårtransplantation. Det är mer hands-on. Eller bläddra rastlöst i bostadsannonserna på jakt efter ens sanna själv. Kanske ingen hobby men en strävan mot ett dunkelt mål. Nästa fråga blir vilken kris jag ska ta ut i förskott när jag fyllt 40? Tips mottages.

Nej tack

Något gick fel. Jag ämnade visa en åsikt. Men jag tror att macen som vanligt ville jävlas så det blev spegelvänt. Men det kan vara en stimulerande övning att läsa från höger och upptäcka hur raffinerad hjärnan är när den automatiskt vänder tecknen rätt. T-shirten är designad av Magnus, Ja.nu.

Febergnäll

Har fastnat för uttrycket "praktiskt taget". Det rör sig någonstans mellan det närvarande och det utopiska. Jag har praktiskt taget legat i koma de senaste dagarna i en svårartad förkylning med diverse kroppsliga och själsliga bieffekter. Praktiskt taget någon annanstans. I hjärnans trögflytande sörja trampade neuronerna runt med motstridiga men påtagliga budskap om tid och rum. Istanbul föreföll ett tag ganska övertygande. Pga Orhan Pamuk vars bok föll ur mina händer när feberyran satte igång. Topkapi en mulen januarieftermiddag med långa skuggor bakom människorna. Kall snö , varmt te, frossa, het hud, rött svullet innandöme. Och A stekte mat i köket, kombinationen välbehag och livsfarlig här-och-nu-känsla. Då och då uppstod behovet att kommunicera ut ur drömvärlden till en verklighet jag nästan kunde tro på. Det fick mej att ibland utstöta ett läte som avsåg att beskriva hur plågsamt det var bara att försöka låta. Sen förflyttad till soffan för några dvd-filmer. Orkade säga att Transamerica var en riktigt asdålig skitfilm innan jag tuppade av igen. Hollywoodmakarna kan krysta fram hur mycket skit som helst för hur mycket dollar som helst utan att det ens luktar. De är som mest förljugna när de gör sina så kallade independent-filmer. Oklara ångestvisioner utan riktning eller substans. Sötat med aspartam och påfläskat med några käftsmällar. Man blir diffust illa berörd, affekten som självändamål, själslig onani. Osv. Vaknade till för filmen Requiem som fungerade febernedsättande. En tysk film om en flicka som försöker frigöra sig från sin strängt religiösa familj men blir besatt av djävulen och tvingas genomgå exorcism. Samtidigt förstår man att den handlar om nånting annat och det blir smärtsamt, sorgligt men inte förrän efteråt när man funderar och fattar. När konsten imiterar verkligheten är den som bäst. Det är kanske konstigt.

Släpade mej till jobbet idag. Min nuvarande handledare har blivit som en guru som jag behöver träffa för att kunna tänka klart. Men på telefonsvararen snörvlade han fram att vår timme var inställd p g a en virusinfektion. Och där satt jag så tapper med kroppen full av treo. Utan tillstymmelse till tankeförmåga. Vilket praktiskt taget kan vara en fördel när man behöver idka ofokuserat lyssnande och hitta en andemening.

Fick vatten på min kvarn apropå föregående blogginlägg när jag nu läste att Astoria ska börja konceptualisera sina filmvisningar så att de vänder sig till olika målgrupper. Skräddarsytt alltså för den "grupp" man tillhör. Somliga vill ha skitfilm med popcorn och läsk, andra finfilm med espresso och belgisk choklad. Le Mikkos målgrupp vill däremot ha fruktansvärt bra film, liggstolar, askfat och ingen reklam. Men vem frågar mej? Ska väl egentligen vara tacksam. Den dagen man tillhör en målgrupp är luften slut. Då är det kört. Man har blivit en stepford-wife.

Distinktion

Missförståddhet kan vara en privilegierad position. In splendid isolation. Men min narcissism räcker inte till. Det smyger sig in livsyttringar. Som häromnatten när jag vaknade av att en kvinna och en man i powersuits höll på att möblera om min lägenhet. Jag reste mig upp och sa ganska myndigt: "Nä nä, låt möblerna stå kvar!" Min röst ekade ut i rummet. Jag gnuggade ögonen och det flinka paret var borta. Det var bara en psykos. Nattskräck. Brukar vara mycket värre, ofta med ormar och spindlar, eller den gången det stod en brandman i slalompjäxor i hallen. Då blev jag riktigt förbannad. I alla fall så fick jag utan vidare en tolkning av en kollega. Vilket får mej att minnas Freuds ord: Ge aldrig ut en tolkning utan att ta betalt. Men kollegan hävdade gratis att ommöbleringen av lägenheten var en gestaltning av min känsla av att ha tappat kontrollen. I vilket fall stod jag kvar där en stund för att se till att de där mäklartyperna inte skulle komma tillbaka. Sen öppnade jag balkongdörren och tittade ner på Hornsgatan som såg otroligt konkret ut. Klockan var 5.25. Vargtimmen hade passerat och det fanns ingenting att vara rädd för.
Missförståddheten får mig inte att njuta i förträfflig isolering. Den gör mej bara nervös. Föregående blogginlägg tolkades som barnhat. Hur tydlig måste jag vara här uppe i mitt barnlösa elfenbenstorn? Det var ju bara den pågående och ständigt allomfattande disciplineringen jag avsåg att beklaga mej över. Disciplineringen av den svenska människan. Så fort vi hänvisas till grupper är vi på väg att disciplineras. Vi måste se upp. Barnvagnsförbud och barnfria resmål må vara hänt. Jag kan förstå att man inte vill ha en bamseklubb nedanför fönstret när man släpat sej iväg på sin solitära solresa. Jag skulle sitta där på balkongen med min ginåtonic och inte våga titta ned av rädsla för att se ett barn bli mobbat eller åthutat. Det problematiska är disciplineringen genom segregation. Vad kallades det där som Bourdieu ritade upp över staden Lyon? Sociogram? Hur vi rör oss genom stan i vattentäta skott. Våra aktiviteter är ålders- och klassanpassade. Det är ett maktmedel som inte märks, en diskurs som vi internaliserat och till och med tror att vi gillar. De sociala ingenjörerna har lyckats. Var sak finns på sin plats och låter sig omärkligt kontrolleras. Eller är jag paranoid?

Segregation

Februari. Kylan motverkar visserligen brunslasket men får både kropp och själ att frysa. Ville i söndags kväll bada bastu men badhuset stängde kl 17. Allt är så fiffigt ordnat här i Jämmerdalen. Inga aktiviteter efter Bolibompa. Ändå bor vi i ett av världens kallaste länder. I Istanbul är det nog bara hälften så kallt. Men där vimlar det av vackra hammam där man kan ligga på en varm stenhäll och titta upp mot det välvda taket som har små gluggar där ljuset svagt sipprar in och njuta av tystnaden och av att få tänka sina egna tankar. Men i Sverige är badhusen lika lite som nåt annat utformat för att skänka njutning. De är gjorda för barnen. Dessutom är de skitiga (badhusen alltså, inte barnen kanske). Vi andra bör ägna oss åt uppbyggliga aktiviteter som stärker vår folkhälsa och höjer vår BNP. Lite värms man av ryktet att ett hammam ska byggas på Söder. Men jag misstänker att det kommer ha öppet under kontorstid och till bristningsgränsen fyllas av lattemammor, varannan-helg-pappor, mountainbikebarnvagnar och korv- och glassförsäljning. Vingresor har infört barnfria resmål. Det är ytterligare ett kulturellt sjukdomstecken. Vad är det med oss? Vad är det vi lider av? Minns en spanjorska som på besök i Sverige fascinerades av vår förmåga till grupptillhörighet. Hon såg alkisarna på parkbänken, typ: "Här sitter vi som är alkisar." Var och en på sin plats. Allt på rätt hylla. Etiketterna framåtvända.

Såg en film

Såg en himla bra film: The Queen. En film om hur Dianas död satte drottningen på pottan. Hennes stoiskt brittiska återhållsamhet utmanades av "folkets" eller tidningarnas längtan efter kollektivt känslosvall. En kollision mellan en gammal viktoriansk tradition av keepin a straight face och den moderna massmediala känsloutlevelsen som Lady Di representerade medan hon levde. I filmen visas en autentisk intervju med Diana där hon framstår som ganska infantil och med bristande mentaliseringsförmåga. Drottningen à la Helen Mirren tittar fundersamt på intervjun som om hon har en känsla av att hon betraktar en ny sorts människa. Det är verkligen riktigt bra gestaltat. Brytpunkten mellan det gamla neurotiska samhället med sin självbehärskning at all times och det nya borderlinesamhället där alla impulser släpps loss och den inre världen läcker som ett såll och hela tiden behöver påfyllning. Diana som den bekräftelsetörstande moderna människan. Dramat blir existentiellt. Drottningen står och betraktar en skjuten hjort och får en diskret tår i ögat. Det kan misstas för hennes sorg över Dianas död men handlar nog om en identifikation med villebrådet, den stolta 14-taggaren som skjuts ner av en kickorienerad investmentbanker på viltsafari. Symboliken i filmen är helt underbar. Bilkraschen föregår den kulturella kraschen. Men man kan strunta i all symbolik och njuta av Helen Mirrens skådespeleri. Bra skådespeleri är som konstverk. Man kan sitta där och bara njuta och förundras.

Svans värld

Fågelkvinnan som hade elva svanar i sin lilla etta på Kungsholmen. Man fascineras. Förutom de uppenbara frågorna som infinner sig: Hur och varför? Så undrar man: Vem är hon? Och hur har hon det nu när svanarna forslats bort och hon har blivit Fågelkvinnan i massmedia?

Bilden av hur hon smyger ner till Norr Mälarstrand, hur hon på nåt magiskt sätt lyckas fånga in en svan som hon sen pustandes och stånkandes och helt osedd släpar upp till lägenheten. Detta gigantiska och argsinta fjäderfä.

Jag kan vara en av de personer som faktiskt sett Fågelkvinnan. Min arbetsplats vetter mot en innergård där jag och en kollega upptäckte en fågel som omöjligt kunde tillhöra den normala faunan i Vasastan. Den var stor och såg ovanlig ut och låg där på marken och spelade död medan en katt försökte få liv i den för att kunna döda den långsamt och lekfullt. Katten slog otåligt på den med tassen men inget hände. Vi ingrep genom att ringa Djurskyddet. De skickade en äldre dam som såg ut precis som en sån som har elva svanar i lägenheten. Smidigt fångade hon in fågeln och bar iväg med den så enkelt och okonstlat. Det märktes att hon föredrog djur framför människor och att hon hade en särskild relation till fåglar.

Vad är det med svanar? De är långhalsade och (sägs det) monogama. Ett svanpar hade byggt bo precis utanför Kapellskärs uteservering. Kanske var det deras monogami som fick det att verka liksom både värdigt och skamlöst på samma gång där de låg och gonade sej tillsammans precis nedanför våra fötter. Vem bryr sej om två ankor hånglar? Men svanar borde sköta det mer privat.

En kollega berättade ett barndomsminne. En svan hade frusit fast i sjön. Den fick hackas loss och tinas upp i deras badkar. Kollegan gick upp på natten för att pinka och där satt en svan i badkaret och fräste. Fellini och Dalí på en gång. Man undrar hur svanar tänker i såna stunder.

What's next?

Insåg till min lycka när jag läste Andres Lokkos krönika i SvD att jag inte var den enda som gråtskrattade åt den stora och viktiga händelsen att E-type, och då tyvärr inte bilen, blivit invald i Skönhetsrådet. Som om det inte räckte med att han är Kulturambassadör för Luleå. Man kan bara konstatera, med The Beautiful Souths ord: The world has gone Disney and there's nothing you can do.

Rädsla urholkar själen

Telenor ringde min telefon- svarare. "Det verkar som om (sic!) jag fått tag i en mobil åt dej." Sen kryper det fram att den inte finns i butiken förrän "i morgon." Och det är norska för "aldrig". Men vi får väl se. I morgon. Har blivit lite fäst vid den där lilla manicken. Apparaterna besjälas. Det känns ibland som om min mobil har mer innehåll än min hjärna. Alla bra låtar, foton, lustiga ljudinspelningar. Laurie Anderson säger att vi lär oss av våra maskiner. T ex hur vi samtalar. Tänkte på det på posten idag. Kvinnan talade som en maskin: "Det-blir-hundra-tio-kronor-önskas-kvitto." Rassel i apparaten. "Var-så-god-tack." De där datoriserade telefonsvararna låter mer levande, även om deras intonation är lite underlig. Kommer ihåg en talsvarskvinna (vad heter de? Och är de kvinnor? Jag menar, även om de är konstgjorda?) som sa siffran noll på ett så ödesmättat sätt. Det kändes slut, finito. Inte bara saldot, utan hoppet.

På väg från posten gick jag omedvetet gatan fram och gjorde av nån anledning bokslut och funderade över alla bra saker med 2006. Kom fram till att det var sånt som jag missade som var bäst. Bounces version av Gökboet på Dansens hus t ex. Och Galeasens uppsättning "Rädsla äter själen". Den missade jag också. Bygger på en film av Fassbinder som hade den svenska titeln "Rädsla urholkar själen". Det är en av Fassbinders bästa filmer. En kvinna och en man blir kära och får det skitsvårt. Hon är äldre än han, han är invandrare. Och han spelas f ö av Fassbinders pojkvän Salem från Marocko. I min videobutik finns det så himla många filmer men ingen fassbinderfilm. Det är som om man bodde på Grönland.

forts försvunnen mobil

Telenor ringer. Kors i taket.
- Din telefon har kommit bort verkar det som.
- Jaha.
- Allt är kvar utom din mobil.
- Jaha.
- Vad var det för färg på den?
- Färg? Den kanske var svart. Eller mörkgrå. Mörk var den i alla fall. En orange knapp på vänster sida.
- OK. Finns det nån annan mobil du vill ha?
- Vadå ni har inga svarta?
- Nej de är slut verkar det som.

Detta "verkar det som". Telenors expediter sitter i en grotta och tittar på skuggorna på bergväggen och försöker tolka vad det är som rör sig därute i verkligheten. "Det verkar vara en mobiltelefon. Oj nu försvann den!"

Trevligt att de ringde i alla fall.

Jag har inget gemensamt med mej

Jag har inte kunnat logga in i min hjärna sen nån gång innan jul. Nån kanske har snott lösenordet och lämnat ut det till vem som helst. Förutom jobbet en fientlig ockupation av skitsaker. Som att mobilen går sönder och jag inser att jag aldrig borde ha slutit ett avtal med norrmännen. Fucking Telenor har haft den på reparation i tre veckor nu. När jag går dit och frågar efter den säger de att den är klar "i morgon". Så står jag där nästa dag som en idiot. I den där butiken utan nummerlappssystem, denna välsignat civiliserade grej som norrmännen tydligen inte har fått nys om. Men "imorgon" betyder förmodligen nåt annat på norska. Typ aldrig. Idag var det i alla fall fjärde gången jag stod i Telenors butik samma vecka. När det äntligen verkar vara min tur står samma tjej där igen. Hon borde känna igen mej vid det här laget men hennes ansikte är nollställt och sådär livlöst välvilligt. Hon säger att min mobil inte verkar ha kommit än och att det är konstigt.
-Nu är det fjärde gången jag är här.
-Jaha.
-Kan ni inte ge mej en annan mobil?
-Nej vi har inga på lager. Men kom på måndag, då är den här.
-Nej jag kommer inte hit på måndag. Vill aldrig mer komma hit. Kan ni skicka hem den?
-Nej den servicen har vi tyvärr inte.
-Vilken service har ni?
-Jag är inte här nästa vecka.
-?
-Men jag skriver en lapp.
Så tar bimbobruden fram en post-it lapp. Trots all bländande teknik som omger henne.
-Vad hade du för telefonnummer?
-Men herregud du skrev ju just in det i datorn!
Fan helvetes skit! Och så blodsockerfall. Hann inte käka lunch och nu är det middagstid. Jag tar stora steg ut ur skitbutiken och svär för mig själv, tänder en cigg, blåser ut en del aggression och använder resten till att armbåga mej ner till tunnelbanan. Bestämmer mej för att skriva ett brev till VD:n för Telenor och formulerar det i skallen tills jag får en aning om hur löjligt det vore. Och varför slösa energi på ingenting. Jag behöver inte ens en mobil. Blir bara stressad när det ringer i den. Åt helvete med Telenor! Hellre en kurs i anger management. När man är konflikträdd blir man så himla arg ibland. Bättre att alltid vara lite på hugget. Inte gå runt och tro att allt är ordnat till det bästa. Alltid förvänta sej att det inte kommer att funka. Att skitsakerna som bara måste funka inte gör det. Att man måste stå och svettas i en telenorbutik och undra över livets mening. Utgå från att expediten är en idiot som man måste hålla kort. Att man måste få allting skriftligt. Bli unbehagen. Finns det nån sån kurs? "Så blir du en riktig pain in the ass och slutar känna dej besviken på hela mänskligheten." Eller typ "Lär dej älska allt onödigt krångel." Det finns ju "mindfulness" förstås. "Stanna i känslan, sjunk in i din hopplöshet, notera hur den känns. Vilken färg har den? Hur luktar den? Ta den nu och lägg den i en väska. Släng väskan åt helvete. Känn hur lättad du blir. Hur du liksom svävar."
Istället går jag på systemet och köper en sexpack. Kommer hem, sätter på Bebo Valdes och el Cigala, Lagrimas negras, börjar sjunga med på låtsasspanska, blir varm och glad. Går runt lite och nästan garvar inombords.

To me you are a work of art

To me you are
A work of art
And I would give you my heart
That's if I have one

var bara tvungen att citera Morrissey så här i den dunkla januariskymningen.

Jag har återigen drabbats av någon lömsk sjukdom. Sover minst 9 timmar per natt. Vaknar vanligtvis utmattad och torr i munnen, i förmiddags av att M ringer. Hon frågar om jag är deprimerad. Jag vet inte säger jag, jag känner mig ju glad. Googlar på ökat sömnbehov och muntorrhet. Förutom depression och manodepressivitet finns leukemi som tänkbart alternativ. Men jag känner mig ju både frisk och glad. Det är väl det som är det lömska.

stjärnor forts igen

Man kan googla på Davidsstjärnan och bli lite förvirrad. Först var det väl bara en stjärna, avbildad på en gravsten i Italien, sen började den tona fram i olika betydelsebärande sammanhang. Från stjärna till tecken, en syntes av det betecknade och den betecknande. Semiotiken är så snårig så man blir inte klokare. Men den har varit både femuddig och sexuddig. Den sexuddiga stjärnan kan symbolisera hur Gud skyddar Israel från alla håll. Davids sköld när han besegrade Goliat var sexkantig. Men det är mytologi. Davidsstjärnan har också kallats Salomons sigill och bars då av kristna på 500-talet. Den har dessutom i alla tider förekommit i arabvärlden. Den judisk-kristna dichotomin gjorde att man delade upp i judar/stjärnor och kristna/kors. Kort sagt, den verkar ha betytt allt möjligt och ibland nästan ingenting. Och sen har den laddats till symbol, blivit glödhet. En vördad symbol, men påtvingad under nazitiden, en svärtad symbol och sen återuppstånden på Israels flagga. Svastikan är väl också från himlarymden, sol/stjärna. Palestinaälskare/Israelhatare har burit plakat med Davidsstjärnan omgjord till svastika. En sorts symbolvåldtäkt. Vi fyller de stumma stjärnorna med vårt eget innehåll. Tänker jag. Hela rymden är ett projektionsfält. Ska vi inte ta och leta efter en stjärna som kan beteckna icke-fundamentalism? Den röda stjärnan funkar inte. Såg en ung kille gå omkring med en bild på Stalin i en röd stjärna. My God.

Stjärnor forts

Var tvungen att försöka fatta hur morgonstjärnan kunde bli en symbol för djävulen. Och nånstans hittade jag en förklaring som bygger på en störtad babylonisk kung, alltså inte en nedstörtad ängel. Det var en ond härskare, stjärnglansen låg i statusen och de yttre attiraljerna ungefär som med solkungen Ludvig XIV. I romerska översättningar av de gamla hebreiska texterna blev den fallne kungen en fallen ängel med namnet Lucifer, lucem ferre, bärare av ljus. Från kung till ängel i onåd. Det tycks inte ha funnits en idé om djävulen i de tidiga hebreiska texterna. Kung, stjärna, ängel, djävul, och dichotomin ont-gott uppstod som en himmelsk lag. Ungefär så fattade jag det. Men det återstår ju ganska många frågetecken. Staden av svart kristall som Boye skrev om är ju en intressant bild, ljus som förtätats, som tjock is, svarta hål i rymden eller mer mänskliga varianter utifrån själva fallandet, den störtade kungens förmörkade sinne när han fallit i onåd och inte förmår reflektera något ljus längre. Eller är jag helt ute och cyklar?

Baby the stars shine bright

Går in i olika tillstånd och ut ur dem, julefrid å julångest, huvet i molnen å fötterna i skorna. Ut på balkongen och in i värmen. Vaknade i ett akvarium med en lysande sjöstjärna. Diskodans i går som om jag var 18.

The saddest of them all
Mirror mirrorball

Det var tur att de tre vise männen befann sig i ödemarken i dåtiden och inte på Hornsgatan i nutiden. För nu strålar det stjärnor i varje fönster och satelliter glider över himlahavets yta. Ingen är på väg mot Jesus. Inte jag heller. Julen är en rysning av meningslöshet. En sprittning i den leda själen. Put out the light, then put out the Light. Fuglesang såg fram emot att fira jul med sin familj. Det måste väl ändå kännas lite trivialt efter en sån resa? Han har väl inte snickrat julklappsrim medan han bökat omkring bland stjärnorna?

Och på tal om stjärnor följer här en dikt av Karin Boye. Hur Djävulen, Jesus och Morgonstjärnan respektive Ljusbringaren hänger ihop får nån med teologisk insikt gärna förklara för mej. God jul mina vänner.

"Fall", sade Herren, "fall,
trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all."

"Fall", sade Herren, "fall,
brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
res dig en stad av svart kristall!"

"Fall", sade Herren, "fall!
Du som allt ont skall smaka,
kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all."

Söndag i den gyllene buren

Bloggberoende kan med ett finare ord benämnas uttrycksbehov. Men trots ett uppdämt dito företog jag istället en mildare form av urban exploration. Utan pannlampa men med en sojalatte i famnen. Solen strålade över Hornsgatan och den iskalla luften nafsade vänligt i kinden. Människorna irrade omkring i ett uppdrivet förväntansmys. Allting var så fint och härligt att jag nästan höll på att köpa en julgran.

Såg den nya romantiska julkomedin The Holiday som visade sig vara en av årets mest kräkkänsloframkallande filmer. Inget för en romantik- och spyfobiker. Men jag var glad ändå.

Och så på bussen två damer bakom mig. En svennetant och en blattetant. De kände inte varann men började apropå nån akut incident att samtala. Jag spetsade som vanligt öronen. Till viss del för att jag tar varje chans att spionera. Men även för att jag irriterade mej på svennetantens tonfall. Hon lät så där välvilligt pedagogisk som vi svenskar ofta gör när vi snackar med utlänningar. Blattetanten försökte sticka in några ord på bruten svenska i svennetantens föreläsning. Så småningom framkommer det att blattetanten inte motsvarar svennetantens förväntningar. Blattetanten visar sig vara läkare, bosatt i Bromma med sommarhus på Öland och hade därtill just börjat ställa ut sina egna tavlor. I takt med att svennetanten såg sitt kulturkapital devalveras blev hon allt tystare och började humma. Lite försmått lät det. När bussen nått Odenplan var rollerna ombytta. När jag klev av så tänkte jag att vi svenskar kanske inte är främlingsfientliga utan snarare främlingsföraktfulla. Vilket är värre eftersom fientlighet åtminstone bygger på nåt slags respekt. Sossarna (here we go) har ju lärt oss att vi är världsbästa och att det är synd om praktiskt taget alla människor som inte kommmer härifrån (är inte ordet "nysvensk" ett exempel på det?). Och så dyker det upp blattar som har egen villa i Bromma och inte städar svart i nån annans. The world is upsidedown. Vi sitter här uppe i ödsligheten och till och med vår självgodhet är på väg att tas ifrån oss.

Sen på kvällen ytterligare en film: Vargens tid av Michael Haneke. Om hans förra film Pianisten var en riktig feel-bad-film så var den här feel-even-worse. Den fick ganska dålig kritik när den kom. Tro dem inte, se den. Men feel-absolute-worst-filmen är fortfarande Funny Games av samme regissör. Vid sidan av Pasolinis Salò förstås.

Julstress

Det är torsdag kväll och storm över Hornsgatan. Det är ofta storm här. Jag undrar om gatan är felbyggd. Jag borde gå och lägga mej men det lider mot jul och jag har drabbats av julstress. Jag som inte ens firar jul. Man smittas av den ändå. Människorna på gatorna som springer omkull en. Man befinner sig i en förväntan. Under tiden kan man alltid klaga på Filmkrönikan. Helena von Tjohejberg är så fantastiskt irriterande i sin tillkämpat antiintellektuella framtoning. Som kvinnlig programledare har man förmodligen inte tillstånd att ta sig själv på allvar. Eller också kan man vänta på att Fuglesang äntligen ska lyfta. Jag hoppas att det inte blir ett antiklimax för honom efter alla dessa år av väntan. "Jaha, så det här är rymden. Och där ser man jorden ja." Som den där sången med Peggy Lee: Is that all there is? If that's all there is my friend, then lets keep dancing and drink up the booze. Eller också kan man fundera över avdragsmöjligheter nu när året snart är slut. Jag gick till Svanströms och köpte en kalender. Den ska jag dra av. Det var årets skatteplanering. Måste komma på nåt roligare att fylla fritiden med. Det verkar som om jag saknar hobbies. Kan man önska sig det i julklapp?

bl a bl a måndag kväll

Inte visste jag att Strindbergs Intima teater är samma teater som när det begav sig. Där hade han uruppförande av de flesta av sina enaktare. Jag var där ikväll på "strindbergsafton" eller nåt sånt. När jag anlände hade kulturbärarna redan samlats. De som genom att vara besökare upprätthåller Sveriges kulturliv. De har blivit lite till åren. Jag trodde först PRO hade möte för sina äldre medlemmar. Jag var helt klart yngst. Det var fullsatt och dålig luft. Gamlingarna stånkade och hostade och jag började bli orolig att någon av dem skulle kollapsa därinne och att jag skulle vara den ende i stånd att ingripa. Började fundera på om jag lärt mig nåt av alla kurser i hjärt- och lungräddning. Hade det nåt med framstupa sidoläge att göra? Jag mindes inte. Konstigt att livräddning är så lätt att glömma. Det gick bra i alla fall. Strindberg hatade julen. Även på anda sätt är han en människa man känner sig befryndad med. En levande människa på nåt sätt. Fortfarande. Eller mer nu. Han var hatad när han levde. Eller ignorerad eftersom han ansågs obegriplig. Fem besökare till urpremiären av Pelikanen. Och då var han ändå värlsberömd. Och nu som hans texter är så kristallklara. De flesta i alla fall. Det är inte konsten som är konstig. Det vilar som ett raster över samtiden, det är den som är obegriplig. Vi begriper ingenting av det vi ser. Vi är blinda. Sen gick jag förbi Bonniers konsthall som är snygg och lite trist på utsidan. Lite så där lagom snygg som det ska vara i Stockholm. Inget som förargar, ingenting farligt. Och så kom jag på att tänka på Putin, att han naturligtvis har mördat den där ex-spionen. Historien skrivs just nu. En ny Stalin? Har utrensningarna börjat? Borde vi vara rädda? Det kändes så när jag var med brodern och fadern i St Petersburg i maj. Ett riktigt obehagligt samhälle. Liksom ett hopkok av diktatur och anarki. Man traskar omkring på de ändlösa gatorna och undrar om man ska bli mördad för en dollar eller skickad till Sibirien för att nån stämpel fattas i nåt av alla de dokument man måste bära omkring på och som man betalat dyrt för på den korrupta ryska visumavdelningen i Stockholm. Så jag tänkte på St Petersburg och var glad att jag gick över Västerbron och inte över Neva.

Ytflyt eller ej

Till stor sorg för alla som känt sig för muntra under veckan har jag inte haft nåt att bloggklaga på. Månens dragningskraft tycks dock ha släppt. I morse kunde jag andas ut. Men den kommer och går som ebb och flod. Insomnia och hypokondri ingår ibland en djävulsk pakt och allt är månens fel. Tro nu inte att jag är gränspsykotisk. Eller ens självcentrerad. Idag var jag knappt inom gränserna för min fattningsförmåga. Återigen i lärdomsstaden Uppsala. Föreläsaren hade a way with words. "Ytflyt men berövad sitt djup" hann jag skriva i mitt block. Skulle kunna gälla allt möjligt men idag gällde det något som benämns normotisk. En normotisk person är överdrivet normal. Har alltså inte lyckats skaffa sej en norm att avvika ifrån. Det är ju annars inte så svårt. Jag köpte en flaska Ajax och kände mig helt normal. Men när jag skulle bespruta badrummet trilskades flaskjäveln. Jag pressade "avtryckaren" men ingen rengörande vätska kom fram. Men när jag storögt konfunderad (eh) kikade in i flaskans mynning kom det plötsligt en rejäl dusch i ögat. Det kändes inte skönt men ögat blev skinande rent. Fördelen med att bo ensam är att ingen står bredvid och frågar: hur tänkte du? Det finns säkert fler fördelar men jag kan inte komma på dem just i detta ögonblick.