Det är underligt. Jag lyfte ner den från bokhyllan, höll den i handen och tvekade en stund. Känns så jävla statiskt och sorgligt att läsa om böcker jag redan läst om. Så förändringsobenäget. Men jag sket i det och började läsa den igen. The Eye of the Storm. Jag kan inte hjälpa det. Kan inte förbättras. Måste acceptera. Mig själv som jag är. Så jag började läsa om den och blev ännu en gång förvånad över hur bra den är. Varför jag valde just den av alla Whites böcker i bokhyllan kan jag inte förklara. Men sen började jag googla på titeln och läste ovanlänkade artikel bland annat. Då hade jag redan legat i sängen och tänkt: Varför har inte Bergman filmat den här romanen. Jag förde en inre dialog där jag tipsade eller man skulle kunna säga övertalade Bergman att filma The Eye of the Storm. Det är nån gång på 70-talet. Jag är inte ett barn utan vuxen och jag förleder Bergman att läsa The Eye of the Storm. Bergman reagerar precis som jag önskar och sätter igång med filmatiseringen efter att ha trollbundits av romanen. Så såg dagdrömmen ut och så pinsamt ser det ut i mitt huvud.
Ändå står det i artikeln, i flera artiklar, att Whites böcker är ofilmbara. Böcker som skapar starka inre bilder, inre världar, är förmodligen svåra att filma medan böcker som inte väcker nånting annat än leda mycket lättare kan göras om till film, typ Stieg Larssons böcker. De kan ju inte gärna bli sämre. The Eye of the Storm som film kan däremot bara bli en besvikelse. Men man måste respektera att nån äntligen vill försöka. Patrick White har blivit bortglömd vilket i sig är intressant. Egentligen är allting bortglömt. Det vill säga det bara repeteras med vissa förskjutningar och med tomma ord och oklara ambitioner. Kulturlivet alltså. Eller menar jag litteraturhistorien? Typ Dostojevskij. Ingen läser honom men alla har läst honom eller tror att de har det, minns inte längre. Självklart har man läst honom. Men när? Och vad betydde det. Egentligen. Var det nåt som gick mej förbi, gick förbi mej, andades från sidan, eller rakt framifrån? Högg mej i ryggen så jag rös. Eller har man bara sett filmen?
Det finns människor som säger att de älskar böcker. Och människor som säger att de har en hel hög med böcker på nattygsbordet. Som de snart ska läsa. Det kan vara Virginia Woolf och Proust och Camilla Läckberg. Om vartannat. Kärleken till allt liksom. Som att säga att man älskar barn. Sen finns det människor som verkligen tänker att de borde läsa Proust. Bara inte just nu. När barnen blir stora kanske. När jag hamnat ensam i det där öde huset på landet där det bara finns en läslampa och en evig semester och alla andra människor är döda. Och händelsevis hela På spaning efter den tid som flytt ligger och skräpar på ett bord bredvid en fåtölj. Nej det blir inte av. Ändå är de flesta människor så otroligt ambitiösa och duktiga. Man fattar inte hur de hinner allting. Och hur de ska orka en dag till. Och ännu en dag.
Det är kul att tänka sej att The Eye of the Storm ska bli en film utan en enda trevlig karaktär. Det finns ingen hjälte och de som det är synd om är för osympatiska. Men det finns ett kraftfält och en medkänsla som är jobbigt djup och svart. Det är kanske genom att inte kunna värja sej mot medkänslan med en alldeles för komplicerad och jobbig romankaraktär som man kan få lite ömsinthet även för sej själv? Det måste kanske gå den omvägen. Medan romaner som förenklar sina karaktärer kanske gör oss ännu mer främmande för oss själva och vilse i rymden? Ungefär som vissa livscoacher och skrattyogalärare gör? Jag vet inte men jag ska definitivt se filmen. När den kommer på dvd.
