Nevereverland

För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.