Göthe & Manoly etc

Undrar vem Göthe Ericsson egentligen var. Han kallades Karl Gerhards "sekreterare" eller ännu värre hans "alltiallo". Tänk om din livskamrat blev kallad "alltiallo" efter din död. Egentligen är det ju komiskt. Vem vill inte ha en alltiallo i sitt hem? Det har ju varit min dröm i alla tider. Lars Norén skriver i sin dagbok att när Karl Gerhard hade middagar i villan i Saltsjöbaden fick Göthe äta i köket. Undrar hur det kändes. Kanske självklart. Som Manoly Lascaris som levde med Patrick White i över 40 år och officiellt var hans "hushållerska". Fast han blev kallad "vän" när han åkte till Stockholm och tog emot nobelpriset i Whites ställe. Jag tycker i alla fall att allt det där är väldigt sorgligt. Ungefär som när man åker genom Sverige och det bara är skog och regn och blåsiga småstäder med fula hus. Inget hem nånstans. Som att pressas genom en smal tarm. Fruktansvärt. Man kippar efter andan, försöker nå med nästippen över trädtopparna. Samtidigt kanske en frihet, slippa sitta vid det stora middagsbordet och konversera, få sjunka in i sig själv och känna hur maten smakar. Alltså Göthe. Bortom gästernas vågsvall. I vilket fall så har jag en ryckning i vänstra ögonlocket på grund av undertryckt ilska. Som ett vibrerande kastrullock. Spenderade en och en halv timme på akademibokhandeln letandes efter nånting. Bläddrade rastlöst i nyutkomna biografier. P-O Enquists alkoholism. Är det inte lite typiskt med en man som skiter i familjen och försöker supa ihjäl sej och sen skriver en bok om hur hemskt det var? Fast han skriver ju bra. (Ni läste väl Ulrika Kärnborgs servila intervju i dagens DN? Hon framstår som en liten flicka med en blomma i handen. Får mej att tänka på Laurie Anderson som vid ett besök i ett kloster i Kalifornien fascinerades av hur de ganska manhaftiga nunnornas röster blev ljusa och skira när de sökte kontakt med Gud Fader) Bläddrade i Göran Greiders bok om Dan Andersson. Jag gillar Dan men inte Göran. Kom till slut hem med en bok om Steve McQueen. Han gillade bilar. Ser ni den röda tråden eller har jag helt tappat greppet? Det fanns jag vet inte hur många nyutkomna diktsamlingar. Vem går och köper en diktsamling tunn som silke för 300 spänn och går hem och läser den? Fler och fler tror jag. Det kommer att bli lika lockande som att hellre köpa ett par randiga strumpor på Götrich än två par byxor och en t-shirt på H&M för samma pris. Man väljer strumporna. Vi vadar redan i skit. Bra då att ha kashmir på fötterna. På Konsum i Bagis kan man köpa pocketböcker när man ändå ska handla mat. En bra idé. Men Konsum gillar Kajsa Ingmarsson och Marian Keyes. Alltså då undrar man ju hur de väljer livsmedel. Deras kravodlade kött kanske smakar billig skräproman. Vissa av diktsamlingarna i Akademibokhandeln hade väldigt tunga ord. Billigt per kilo. Men det blev inga dikter. Jag har ingen ro i kroppen. Vårt medvetande är stulet. Det vilar permafrost över vårt ansikte. T o m romanerna har blivit junkfood. Så länge gick jag omkring och bläddrade att övervakningskamerorna hela tiden vändes åt mitt håll. Men jag var inte ensam. Hur många är vi som letar och letar och gräver i högarna? Ge er till känna så startar vi en klubb. Vi kan ses på Lagaplans pizzeria de kvällar det inte är fotbollsmatch. Så att vi hör varann. Kaffebaren på Akademibokhandeln har nämligen fått usla reviews.