Lagaplan

Varje gång jag drar upp persiennerna förstummas jag av utsikten över Lagaplan. Förra helgen förrättade en överentusiastisk präst med stort blont hår en utomhusgudstjänst där höjdpunkten bestod i frisläppandet av ett knippe färgglada ballonger. De stackars frusna och förvirrade kyrkobesökare som denna gång fick sitta utomhus på campingstolar tycktes göra ett krampaktigt försök att dela prästens högstämda förtjusning när hon till synes helt oväntat rusade ut på torget och höjde och flaxade med armarna medan ballongerna svävade iväg över Lagaplan. Jag tänker inte ens försöka kommentera den svenska kyrkans fullständigt bisarra disney-andlighet som de tycks tro ska locka människor närmare Gud. Eller Gud har väl inget med svenska kyrkan att göra längre. Så jag säger ingenting. Låt dem hålla på. Svenska kyrkan har blivit en sorts andlig obsklass. Och när jag nyss drog upp persiennerna hade Lagaplan förvandlats till en marknadsplats där människor i solljuset dragit ut allt de borde ha fortsatt att gömma på sina vindskontor. Människor håller upp och betraktar de mest fasansfulla tyger och vaser som byter ägare. Antalet saker minskar alltså inte utan byter bara plats från ett vindskontor till ett annat. Finns det verkligen inget sätt att mer konstant göra sig av med sakerna? Krävs det ett kärnvapenkrig för att vi ska befrias från tyngden av dessa artefakter? När man sitter här och tittar ut över Lagaplan inser man att här kan man leva och framförallt dö. Själen har hamnat rätt till slut. Lagaplan forever.