det här är inte ett debattinlägg

Jag klev av tunnelbanan i Bagis dimögd och dissocierad som vanligt efter jobbet och stod framför ett bekant ansikte, en gammal kollega. Det visade sig att hon bor i Bagarmossen. Hon som bättre än jag följt spåren från gamla kollegor och kursare visste att de flesta faktiskt numera bor i Bagarmossen. Det vimlar alltså av dem i trakterna kring Lagaplan. Vi pratar ett tag jag och kollegan och jag får veta att hon gjort en strålande karriär och blivit chef för en framgångsrik verksamhet vilket inte förvånade mej eftersom hon är både smart och ambitiös. Hon säger ungefär: "Vi bedriver KBT på olika nivåer." Jag säger ungefär: "Åh jag är så jävla trött på KBT. Så in i helvete trött på det!" Hon säger ungefär, eller ganska exakt: "Jag vet, men det säljer!" Vi skrattar lite åt det är så.

Bakom persiennen, försänkt i den omfångsrika biografin om Pasolini som jag redan läst en gång för länge sen, faller allting på plats. Den kognitiva beteendeterapin är vår tids marxism. Liksom marxismen en gång i tiden är KBT numera den enda läran. Liksom marxismen har den svar på allt och liksom marxismen bortser den från, eller försöker avskaffa, människans mer komplicerade nivåer, det som skulle kunna kallas själ. Liksom marxismen passar den hand i handske med ett starkt föränderligt samhälle som behöver nya ord och som inte har råd eller tid med komplikationer. Och liksom marxismen försöker den uppfostra människor. För KBT:s räkning med föräldrautbildningar, massiva utbildningar för all offentliganställd personal, olika typer av dressyrkurser för att lära människor att tänka rätt. Rent marxistiskt skulle man kunna säga att KBT försöker rensa bort allt borgerligt navelskåderi som i vilket fall bara den härskande klassen har kunnat ägna sig åt. Men med tanke på alla privata KBT-institut som anlitas för att massutbilda hela den offentliga sektorn så har nog aldrig så många skattemiljarder lagts ut på "personlig utveckling".

Det fanns en tid när KBT hade support även av intellektuella människor. Man såg den till exempel som en motvikt till den alltför dogmatiska och verklighetsfrånvända psykoanalysen. Numera är det bara ganska oreflekterade och försvarsinställda människor som talar väl om KBT. Såna som läser kvällstidningar och nästan tror på vad som står där. Men precis som marxismen först förde samhället framåt och sen rakt ner i ett cementhål har KBT kört oss ner i ett åtgärdshål där allt är precis vad det ser ut att vara. Den nya människan. Om hon inte ler och trivs med sig själv och "uppnår sina mål" har hon helt enkelt fått för lite KBT. Men ni som bor i Bagis behöver inte misströsta. Med tanke på alla kollegor med den rätta läran som tycks dväljas här kring Lagaplan vimlar det av möjligheter att få sin dos påfylld, kanske en snabb insats i kön på Ica, en exponering eller en positiv förstärkning. En blixtsnabb kartläggning av dina dysfunktionella tankemönster. You can come as you are. And pay as you go.