Nina Simone

Jag har en mac. Den tycker inte om mej. Den skriver ofta fel och jag måste radera och skriva om. Ofta blir det typ ffffyra konsonanter efter varannnn. Den jävlas. Den skrattar åt mej. Kanske är den sur för att jag inte använder dess fiffiga funktioner. Men jag har försökt, believe me. Det kan gå flera timmar medan jag försöker förstå hur den tänker. Den dreglar av förtjusning men hjälper inte till, sitter bara och glor på mej som nåt debilt husdjur och väntar på att jag ska göra rätt. Jag kan höra hur den andas. Överhuvudtaget gillar inte prylar mej. Och jag gillar inte dem. Ändå kan jag ibland projicera all min längtan på saker. Som till exempel att ha ett hem med bara möbler i plast med hjul på. Genomskinlig plast. Jag tycker att det verkar praktiskt men de rullar iväg när man närmar sej. De är alltid lite utom räckhåll. Sakernas utopi. Då börjar man längta efter en stadig kommod som man kan stöta ihop med i mörkret när man minst anar det. Jag kanske har flyttat för många gånger. Jag vill ha lätta hjulförsedda och helst hopfällbara möbler. Helst skulle allt gå att fällas ihop i en koffert på hjul som sen rullar sej själv till det nya stället. Nånstans i allt flyttande har själva idén med att bo gått förlorad. Jag vet inte längre varför man bor. Det är så mysigt hemma hos andra. Jag skulle kunna flytta in hos vem som helst. Min mac säger att jag inte har nånting gemensamt med mej och att det är därför jag aldrig hittar hem. Macen säger att bakom min skenbara anspråkslöshet döljer sej ett omättligt regressivt utagerande. Vilket får mej att minnas en anekdot om Nina Simone när hon skulle uppträda på jazzfestivalen i Stockholm. En viss miss B skulle hämta henne på flygplatsen men det visade sej att Nina Simones trummis satt fast i passkontrollen utan visum. Nina Simone sa iskallt till B: - Fix it! B svarade att hon verkligen skulle försöka. Nina Simone sa: - Fix it or I'll kill you.
Och den frasen, Fix it or I'll kill you, har blivit som symbolen för hur livet vanligtvis försöker levas. Fix it or I'll kill you. Det är egentligen det som spädbarnet säger när det ligger och skriker. Enligt somliga anlytiker blir det så skrämt av sin egen mordiskhet att det projicerar den på sina välmenande och ständigt otillräckliga föräldrar som då framstår som "förföljande objekt". Psykoanalysen kan vara väldigt suggestiv. Och ibland blir den glasklar. De krafter vi har inom oss, de får aldrig riktigt plats och det är därför vi vantrivs i kulturen. Vi måste ha folk omkring oss som kan härbärgera denna kraft. Vårdnadshavare. Tyvärr är det ingen som haver vårdnad om mig längre. Inte ens macen stryer mej över pannan och säger att det kommer att bli bra. Den tycker ju inte ens om mej.

psyko-osteoporos

Blir mörkrädd av Joyce Carol Oates bok Brudgummen. I natt såg jag tydligt hur nån mörk figur sneddade genom rummet och lämnade efter sig spindelväv och hur bokhyllan hade bytts ut mot en gammal typ kvarn av ruttet trä. Men när jag klev upp och skulle protestera blev allt som vanligt igen. Jag stängde fönstret i badrummet och tänkte att det är tur att jag bara är galen i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Om dessa syner kom på blanka eftermiddan skulle jag vid det här laget vara tungt medicinerad och hasa fram i haldoltofflor, helt utlämnad åt psykiatrikernas mer systematiska vansinne. Tog bussen till jobbet. Som vanligt knökfull trots att den går var tredje minut. Så många människor som behöver forslas hit och dit. Var det Einstein som förstod sambandet mellan tid och rymd? Man kan svårligen föreställa sig den ena utan den andra. Hela universum liksom tickar. Tiden och rummet färdas, men vart?

Av läkaren på mitt jobb har jag fått veta att tätheten i människans skelett byggs upp under tonåren. Sen går det bara utför och skelettet luckras upp mer och mer. Jag tror att samma sak gäller själen. Dess täthet byggs upp under tonåren, sen ska man leva med den resten av livet. Jag är rädd att den ska luckras upp. Eller att det redan händer utan att jag märker det. Jag kanske lider av själslig benskörhet. Alla smidiga vägar mellan hjärnbarken, minnescentrum och amygdala som löddes ihop i en överhettad tonårsspleen. De börjar lossna från sina allt klenare fästen. Kvar blir kanske till slut bara en tom fårskalle som förstrött flinar åt mobbningen i Idol 2007 i ett tillstånd av aningslös förnöjsamhet. Eller som Winnie i Happy Days, nedkilad i en grushög. Babblandes om hur underbart allting är.

Det finns en ny populär bok som heter "Sluta grubbla, börja leva". Den frågar sig egentligen inte vad vare sig grubbla eller leva egentligen betyder. Men den vill att vi ska sluta med det ena och börja med det andra. Innebörden är bortsorterad. Det är den nya Acceptance and Commitment Therapy som lanseras. En lite mer buddhistisk variant av KBT. En ny lyckokalkyl bland alla andra. Att leta livshållning är som att handla på Ikea. Man kommer att bli besviken när man väl bestämt sej. Det verkar enkelt men sen sitter man ändå där osunt grubblande över bruksanvisningen. Jag förstår inte hur nån kan ha mage att sätta sej ner och skriva en bok om hur andra ska leva sina liv. Vilken total hybris. Vår grundläggande otillräcklighet är lättexploaterad. Den enda bok i människoförbättrargenren jag gillar är "Låt Proust förändra ditt liv" av Alain de Botton. Prousts livsåskådning är ju ganska besk. Sånt säljer inte. Lycka säljer.

Insomnia etc

Skillnaden mellan vad som sägs och vad som känns. Det sägs att livet börjar efter 40. Men det känns som om det slutar. Men jag är i alla fall ett levande bevis på att man kan leva utan sömn. Man längtar efter att dagen ska ta slut och sen längtar man efter att natten ska ta slut. Och när dagen gryr tänds hoppet. Det är så fruktansvärt fint i gryningen. Jag gillar inte när folk klagar över sömnproblem. "Jag har bara sovit fem timmar i natt!" My ass. Thatcher startade Falklandskriget på mindre. Eller ja kanske därför. Min mor skulle bli Förenta Staternas President om hon sov normalt. Och jag. På åtta timmars sömn. Då skulle jag cykla till Himalaya, bestiga Mount Everest och skriva en romantrilogi samtidigt.
Det är patetiskt att ha sömnproblem när man inte har spädbarn. I vilket fall brukar sömnigheten komma till slut. Typ på väg till jobbet. Den sipprar innanför kläderna och torkar fast i hudvecken. Det blir för varmt och för kallt och för grått. Det är inte sunt med stillasittande arbeten. Den indolenta stillasittande kroppen talar om för hjärnan att nu kan du passa på att ta en tupplur. När det i själva verket är enda tiden på dygnet då man verkligen måste vara alert. Och vill vara det. Jag känner mig bestulen.
Humor och musik är två saker jag uppskattar men inte kan utöva. I sociala sammanhang är jag tråkig som en punktering. Eller som en ändlös vägsträcka fram till Tönnebro värdshus där man ändå inte vill stanna och fika. Men när jag är ensam är jag otroligt spirituell och intressant. Om man kunde kliva ur sitt jag och fladdra omkring fritt. Istället för att sitta inlåst i sin identitet (den bästa titeln på en självbiografi är "Memoirs of Many in One" av Patrick White). Om man kunde bajsa ur sig alla själsliga slaggprodukter och stå där renad och förundrad mitt i verklighetens vågsvall. Men med åren verkar förstoppningen tillta. Trots att livet blir alltmer fiberrikt och svårsmält. De här intestinala metaforerna kom osökt. Jag menar egentligen tvärtom. Mer kontakt, mer kompakt, mer svårfångat, mångbottnat, input inte output. En lustig sak som jag, i mitt måttlösa åldrande, har märkt är att jag tycker människor både har blivit mer tråkiga och mer intressanta. Det får inte vara nån skit, inget as if, bara face off. Det är så ont om tid och så himla mycket som är meningslöst. Som i kön till lunchrestaurangen då kvinnan framför mej står och velar vid disken. "Hmm, vilken är godast, bulgur- eller dinkelsalladen?" Kvinnan bakom disken svarar: "Dinkel är populärast." Och hon fortsätter fråga: "Men vilken är liksom krääämigast?" Och jag säger med den sömnlöses irritation: "Men herregud är det ett livsavgörande val?" Bulgur eller dinkel, vem fan bryr sej, det är lika trist och nyttigt. Please låt mej lyfta blicken och se bortom. Psykoanalytikern Heinz Kohut skrev nån gång på 70-talet om den nya människotypen. Han menade att den tragiska människan ersätter den skuldtyngda människan. Den gamla neurotikern som lider av skuldkänslor för att hennes handlingar inte stämmer med hennes (och samhällets) ideal har försvunnit. Den nya människan lider inte av skuld utan av tomhet. Hon längtar efter sig själv. Därför är autenticitet samtidens affärsidé. Hemlängtan. Hemvirkat å hembakt. Sommartorpet. Men den tragiska människan läcker som ett såll och måste hela tiden ha påfyllning. När skulden försvinner har vi ingenting gemensamt med oss själva. Och det är ju tragiskt.
Har just läst ut Bergsprängardottern som exploderade. Jag läste snabbt eftersom den inte var värd den tid den tog, men den var ändå bra. Ett tidsfenomen. Huvudpersonen är den tragiska symbolen. När hon känner sig ledsen måste hon antingen knarka, kräkas eller ringa jourhavande präst. Det är intressant. "You can't handle the truth" som Jack Nicholson säger.